Självupptagna, sökande tonåringar

Hannah med h
Regi: Christina Olofson
3/5
Premiär på Royal 12 december

Men det är inte bara Jens som har fått upp ögonen för Hannah. Hon möter den tystlåtne bosniern Edin och den snacksalige skinnskallen Andreas. Är det någon av dem som envisas med att ringa henne mitt i natten utan att ge sig tillkänna eller har Hannah verkligen något att oroa sig för?
Även skinnskallen Andreas söker sig utanför upptrampade stigar när han med sina välregisserade antirasistiska utspel vill provocera sin omgivning och påminna om att saker och ting inte behöver vara som de ser ut. Snart har dock hans självständighet, i likhet med de flesta mäns och pojkars i Hannahs närhet, reducerats till bifigurer i hennes personliga drama.
Efter praktmissen Happy End häromåret så har Christina Olofson hittat tillbaka till det trovärdiga ungdomstilltal som hon hittade i Sanning eller konsekvens i mitten på 90-talet, strax innan Lukas Moodysson skrev om kartan med Fucking Åmål. Med hjälp av Annika Thor, som också skrev hennes Kattbreven och Sanning eller konsekvens, har Olofson försökt fånga Hannah som hon skildras i Per Nilssons roman Ett annat sätt att vara ung. Där framstår Hannah förvisso som en tämligen inbilsk och småförnumstig tonåring men även hennes villrådighet bereddes rikligt med plats.
I filmen illustreras hennes osäkerhet mest med pliktskyldiga markörer och hennes självbespegling framstår som mer måttlös. Det finns en gräns för hur självupptagen en karaktär kan vara innan man börjar tappa tålamodet. Detta ska dock inte lastas Tove Edfeldt, som för sju år sedan gjorde en hårt ansatt Nora i Sanning eller konsekvens och här porträtterar Hannah så nyanserat som manuset kräver.
Olofson och Nilsson vill få oss att ifrågasätta vad vi ser och ompröva våra förutfattade meningar. Inte nog med det, genom att låta den nattliga telefonterroristen även bli smygtittare vill de implementera åskådarteoretisk allmängods och dra med en voyeuristiskt skuldbelagd publik i fördärvet. Det talar till filmens fördel att de nästan lyckas i sin föresats. Åtminstone tills man i sista akten anlägger ett smula tröttsamt mediekritiskt perspektiv där man offrar trovärdigheten för hårdslående metaforik.
Hannah med h är en klyftig och ganska tänkvärd studie i svårigheterna i att hitta en egen lösning på hur man ska överleva ungdomen men det är också en film som inte alltid bemödar sig om att engagera sin publik. Den förenklande eftergiften att inleda med en försmak av slutuppgörelsen känns därför påklistrad och räddhågsen.
Valet att låta popgruppen The Knife komponera musiken gjordes säkerligen i from förhoppning om att den skulle generera identifikation hos målgruppen och även om Olofson är tydligt inspirerad av hur Broder Daniels mer omedelbara slagdänga användes i Fucking Åmål så är frågan om inte syskonen Dreijers läckra musik är för utstuderat manierad för ändamålet. Klart är i alla fall att deras musik vid ett par tillfällen leder Christina Olofson ut ur den visuella anonymitet hon tidigare odlat som personligt stildrag. Det är ju inte fy skam det heller.