Engagerat drama om olycka i en falsk kulissvärld
Regi: David Fincher
Netflix
Betyg:
David Finchers nya film Mank borrar djupt i Hollywoods historia. Den handlar om hur underbarnet Orson Welles i slutet av 1930-talet kom till drömfabriken från New Yorks teatervärld för att göra den film som oftast kommit att toppa listorna över tidernas bästa. Det vill säga Citizen Kane, i Sverige premiärsatt med titeln En sensation. Welles debutfilm från 1941 gav filmmediet nya estetiska ideal. Där introducerades stilgrepp som användandet av långa tagningar, komplexa kamerarörelser och djupfokus. Och dess uppbrutna berättande, där en väv av minnen och återblickar tvinnades samman, skulle komma påverka det kommande decenniets filmdramaturgi.
I Mank gör David Fincher en dygd av att nyttja dessa olika innovationer från när det begav sig. Den är givetvis filmad i svartvitt och använder sig av långa tagningar där scenrummets djup framhävs av föremål i förgrunden som ges lika tydlig skärpa som sådant som ligger längst bort. I berättelsen växlas flitigt mellan olika tidsperspektiv.
En gång var Welles stil ny. I en film producerad idag är de förstås inte lika iögonenfallande, ett övertydligt bruk av långa åkningar i svartvitt kan snarast signalera nostalgi. Särskilt om de används i en film som utspelas i det amerikanska 1940-talet och berättas i återblickar. I just denna film – som ju tematiserar skapandet av en filmklassiker – blir dock stilen inte bara ett snyggt skal utan utgör också en egen metanivå.
Citizen Kane handlade om den fiktive mediemogulen Charles Foster Kanes liv. Den tog sin utgångspunkt i Kanes frånfälle, och berättade i återblickar om hur han bygger upp sitt imperium och vinner världen. Men filmen handlade inte bara om makt utan också om förluster, om huvudpersonens kärlekstörst och ensamhet. Allt speglat i hans olyckliga äktenskap med sångerskan Susan som han förgäves försöker göra till en operastjärna. Det är allmänt vedertaget att Kane hade en förebild i William Randolph Hearst och dennes älskarinna Marion Davies, en skådespelerska med en lång men inte särskilt lyckosam filmkarriär.
"Mank är inte bara en filmhistorisk betraktelse, det är också en film om lögner och propaganda i amerikansk politik."
I Mank ligger fokus – både det djupa och det nära – på just Mank. Det vill säga på Herman J. Mankiewicz, den författare som skrev manuset till Citizen Kane. Vi möter den drygt fyrtioårige och djupt alkoholiserade Mank när han förs till en resort i öknen någonstans i Kalifornien för att skriva. Han övervakas av den otålige Welles och hans medproducent. I filmen interfolieras skildringen av hur den ömsom berusade, ömsom abstinente, Mankiewicz värker fram manuset, med återblickar från hans karriär i Hollywood.
Återblickarna formas till ett drama där Mankiewicz, Hearst och Davies har några av huvudrollerna. Storslagna scenerier från studiovärlden bryts mot smutsigt intrigerande där bakom. Men Mank är inte bara en filmhistorisk betraktelse, det är också en film om lögner och propaganda i amerikansk politik. Kulmen på huvudpersonens konflikt med Hearst nås i spelet bakom guvernörsvalet i Kalifornien 1934 där demokraternas radikale kandidat förlorar. I David Finchers tolkning blir valförlusten inte bara en följd av filmindustrins sammansvärjning med Hearst-pressen, den blir också orsak till den hämnd som manuset till Citizen Kane utgör.
Mankiewicz roll i manusskrivandet har diskuterats. Officiellt kom han att dela äran med regissören. Finchers film sprider inte bara ut äran för mästerverket, den sätter också in det i ett sammanhang som ger tillfälle till en såväl kärleksfull som mörk skildring av Hollywood. Mank är en underhållande film med tidstypisk smattrande dialog och lika tidstypisk estetik, men den är också ett engagerat drama om olycka i en falsk kulissvärld där Gary Oldman briljerar i huvudrollen.
