Allvar i Killinggängets bruna
Fyra nyanser av brunt
3/5
Regi: Tomas Alfredson
Turnepremiär på Filmstaden 30/1
Redan anslaget sätter ribban för de grandiosa, om än inledningsvis ironiska, tongångarna. Svepande bilder tar oss över majestätiska svenska landskap från norr till söder. Av filmens fyra anhalter når vi först Dalarna, där familjepatriarken och den framstående travkusken Sören har gått ur tiden. Hans tre söner söker sig till fädernehemmet för en exotisk begravningsceremoni, medan fadern obstinat fortsätter att berätta gamla minnen även efter sin död. Sörens reflektioner om livet och döden återkommer under resten av filmen och genomsyrar även de tre andra berättelserna.
Lite längre söderut försöker en annan far stimulera sin skoltrötte son genom att förevisa arbetsglädjen i smådjurskremering och i Göteborg samlas en brokig skara människor för en matlagningskurs som innehåller väldigt lite matlagning men desto mer hattiga terapisamtal.
De allvarstyngda styckena om fäder i livskris bör med rätta överraska dem som hade väntat sig någon ny figur i stil med Kapten Klänning eller Partyillern Göran, men den välkända humorn är närvarande mest hela tiden, om än lite mer lågmäld och sorgkantad än senast. Det är mer På sista versen - en liten film om döden än Glenn Killing på Berns, om man så säger. Det hindrar inte att det finns stor humoristisk behållning i Sörens monologer, i Christers tragiskt misslyckade försök att entusiasmera sin son och i Killinggängets stundtals svidande förmåga att exponera mänskliga tillkortakommanden och få dem att kännas specifika och allmänna på samma gång.
Killinggängets balansgång mellan humor och allvar har blivit alltmer nyanskänslig sedan Fyra små filmer då Tomas Alfredson tog över registolen och formspråk och bildberättande blev mer medvetet. Hanteringen av bild och form vidareutvecklas i den episkt stiliga Fyra nyanser av brunt, men framför allt visar Jonas Inde, Johan Rheborg och Robert Gustafsson vilka finkalibrerade uttolkare av sitt eget material de numera är.
Tyvärr saknas denna pricksäkerhet i Henrik Schyfferts bihistoria om den nitiskt prydlige hotellägaren som får besök av sitt trollande föräldrapar. Sannolikt är det en av de mest uppriktiga historierna i filmen men frågan är om Schyffert verkligen tror att han kan kohandla till sig lite innerlighet genom att maskera sig som tunnhårig eller om det bara ska vara skojigt. Hursomhelst sätter det snarast ljuset på det faktum att han inte lyckas lägga sin självmedvetenhet åt sidan och den delen av filmen förblir sorgligt livlös.
Betänkligt svajar det också när det hamnar för långt från kärntruppen. I den neurotiska matlagningskursen har Ulf Brunnberg och Sofia Helin de bärande rollerna och den otacksamma uppgiften att tillsammans skruva åt de dramatiska skruvarna och fördjupa allvaret. Även om båda skådespelarna har sina förtjänster så håller inte det klumpiga materialet för den sortens tveklösa tyngd.
Fyra nyanser av brunt bågnar av sin egen överambition. Visst kan man tycka att Killinggänget trivs bäst i det mindre formatet och det är till viss del sant att filmen kommer att må bäst när den så småningom bryts ned i ytterligare fyra små filmer för SVT. Men då går man också miste om den vardagsstorslagenhet de här berättelserna tillsammans skapar i det stora formatet.
