Euforisk verklighetsflykt i Paris

Dreamers
Regi: Bernardo Bertolucci
4/5
Premiär på Filmstaden 13/2

Dreamers tar oss tillbaka till studentrevolten 1968 så den här gången blir det lite politik också.
Matthew är en amerikansk student i Paris. Som den filmälskare han är tillbringar han sin mesta tid på första raden i stadens berömda cinematek och har i smyg iakttagit de attitydsprängda tvillingarna Isabelle och Theo. När den franska regeringen stänger cinemateket till följd av högljudda protester mot beslutet att byta ut den omåttligt populäre chefen Henri Langlois, ges ett tillfälle för Matthew att stifta närmare bekantskap med syskonparet. Isabelle och Theo blir så roade av den filmkunnige amerikanske ynglingen att de snart bjuder in honom att bo i deras stordådiga, och inte minst föräldrafria, lägenhet.
Det är där större delen av filmen utspelar sig. I njutbart långa och följsamma tagningar fångar Bertolucci och hans fotograf Fabio Chianchetti varje detalj i de tre vännernas värld. För att fördriva tiden utmanar ungdomarna varandra i filmlekar där de försöker återskapa scener ur klassiska filmer. Lekarna genererar en djupt tilltalande serie utdrag ur olika kända filmer med filmstjärnor som Marlene Dietrich, Greta Garbo eller Jean-Paul Belmondo och dessa citat införlivas i filmen på ett utsökt vis. Om någon misslyckas i dessa gissningslekar utdelas bestraffning och gradvis utvecklas lekarna i sexuell riktning.
Det filmstjärnetjusiga syskonparet spelas av nykomlingarna Eva Green och Louis Garrel, som båda lyckas förmedla en sval intensitet. Deras benägenhet att i alla lägen posera berättigas av karaktärernas fixering vid roller och masker men det, liksom filmens dragning till att understryka deras exotiskhet, kunde lätt bli för magstarkt. Att detta inte inträffar är till stor del Michael Pitts förtjänst. Han spelar Matthews oskuldsfulla intelligens med en sådan genomskinlighet att det framstår som fullständigt självklart att han skulle dras till de karismatiska men aningen osympatiska Isabelle och Theo.
Medan historia skrivs på gatorna så utforskar de tre ungdomarna sig själva och varandra i självvald isolering. De grälar om vem som är bäst av Buster Keaton och Charlie Chaplin med samma entusiasm som de diskuterar revolution. Tidigt står det klart att Bertolucci vill kontrastera deras flackande idealism med den mer fokuserade ilskan hos folkmassan utanför. Det är en bedrift av Bertolucci att på detta vis ställa ord mot handling utan att nödvändigtvis ta ställning för det ena eller det andra. Men den största bedriften är en annan: Bertolucci lyckas förmedla en jublande kärlek till film samtidigt som han smyger in kritik mot den distans till verkligheten som är en förutsättning för denna euforiska känsla.