Vackert och vemodigt lyckopiller

Lost In Translation
Regi: Sofia Coppola
Royal

Lost In Translation skruvar upp stadens främmandegörande kraft några extra snäpp genom att lokalisera sig i Tokyo. I den japanska huvudstadens kaotiska myller (med ibland väl lättköpta klichéer) blir de i livet redan vilsekomna amerikanerna Charlotte (Scarlett Johansson) och Bob (Bill Murray) än mer vilsna. Han är en skådis på dekis som flugits över Stilla havet för några minuters välbetald reklamfilm. Hon har följt med sin egenkäre man, en fotograf, på en arbetsresa. Ensamma försöker de stå ut med tillvaron på det lyxhotell där ödet placerat dem. Charlotte, allt som oftast övergiven i sitt unga äktenskap. Bob, snarare den som överger i sin flykt från ett kvartsekellångt familjelivs galopperande tristess.
En högst symmetrisk konstruktion således. Naturligtvis möts de båda. De kommunicerar till och med; en insikt som verkar drabba dem bägge med en högst stillsam förvåning. Sedan händer egentligen inte mycket. Lost In Translation är film som, för att vara gjord i Hollywood förlitar sig befriande lite på tydlig dramaturgi, yttre skeenden eller emotionell excess. Sofia Coppola arbetar med mer finstilta medel när hon förmedlar de inre världar som råkar i uppror hos det omaka paret.
Mycket bygger naturligtvis på skådespelarval och personregi. Att Bill Murray gör en lysande gestaltning av den medelålders aktörens slumrande desperation har påtalats. Här använder Coppola på sedvanligt manér en välbekant aktörs etablerade image och biografi för att problematisera eller (om man vill vara elak) ömka manligheten. Påfallande ofta fungerar komiker, med sin timing och sin vana att med små medel se utsatta ut, bra i sådana här roller. Vi har sett Kevin Spacey i American Beauty. Vi kan till och med hitta ett par svenska exempel i Åke Grönberg eller Carl Gustav Lindstedt, som på sin tid bägge fick ge gestalt åt folkhemmets förlorade män.
Själv skulle jag därför kanske hellre höja en lans för Scarlett Johansson. Här finns inget gratismaterial i ett känt och ärrat ansikte. Genom hennes konsekventa underspel, förstulna blickar och intensivt slappa rastlöshet ges relief åt den figur som oftast brukar hamna på undantag i filmer om krisande medelålders män - kvinnan. I stället för att modellera fram ett piggt charmtroll och/eller en femme fatale som katalysator för Bobs gömda och glömda livslust skapar Sofia Coppola i Charlotte en karaktär med minst lika stor egen dignitet.
Ett vemodigt lyckopiller. Så skulle Sofia Coppolas film kunna beskrivas. Här möter Tjechov (eller varför inte vår egen Hjalmar Söderberg) Hollywood. Livet går, som alltid, människorna förbi. Samtidigt är detta en i många stycken väldigt hoppfull film. Den sannolika möjligheten till ett möte - hur kort det än månde vara - mellan människor kan vara en väl så upplyftande utopi som de romantiska komediernas osannolika löften om evig lycka.
Dessutom ska inte glömmas att Lost In Translation också i all sin anspråkslöshet är en mycket vacker film. Inte på det utstuderat bildsköna och anslående sättet, utan snarare i sin totala konception av filmmediets egenart. Dynamiska temposkiftningar och finkänsligt registrerande av det högst speciella stadslandskapet ger en bildmässig inramning som fungerar kongenialt med den dramaturgibefriade berättelsen.