Inte bara för indiefilmfans
Uppsala Internationella Kortfilmfestival är en typisk sak jag ofta tänker att jag ska gå på (”nu ska jag vara kulturell”), men som aldrig blir av. Dels är jag lat, dels tänker jag att det bara är ”konstiga” filmer på sådana här festivaler. Men genom att bara välja det som ligger inom komfortzonens radie, hur ska jag då upptäcka något nytt? Som tur är kunde jag i år via Ergo s försorg påtvinga mig själv att se ett antal filmer.
Kortfilmfestivalen har tre tävlingssektioner, Internationella och Nationella tävlingssektionerna samt Kortfilmfestivalen UNG. Utöver dessa finns ett stort antal specialprogram, bl a Murar, Musikaler, Jamaica Now!, Ukraine Stay Weird, Fantastisk Film, Queer, och International Docurama. Jag har sett ett urval filmer ur utbudet, och till en början tänkte jag att jag för att kunna recensera, eller för att vara ”kulturell”, måste greppa och om än inte gilla så se en mening i alla filmer jag såg. Men det kanske inte är det som är poängen. Behållningen för mig har snarare varit glädjen i att upptäcka något nytt, och att se saker ur perspektiv jag inte tänkt på tidigare.
I filmen ”Inanimate” från England, liksom i finska ”Two bodies on a beach”, båda i kategorin Fantastisk film, interagerar berättaren själv med narrativet. Den förra är en animerad film som berättar om Katrine. Hon lever ett till synes normalt liv, tills allt börjar falla sönder omkring henne, och hon får en glimt av vad som finns bakom kulisserna. I den senare vaknar en ung kvinna vid strandkanten, inlindad i plast och klädd enbart i underkläder och högklackat. Hon konstaterar att detta hänt tidigare, och ger sig av för att hitta den skyldige. Hon tar hjälp av en äldre kvinna, och redan från början ifrågasätts narrativet av karaktärerna: varför framställs män och kvinnor på vissa sätt och inte andra?
I den delvis animerade dokumentären ”Swatted”, i kategorin International docurama, får vi en inblick i ett problem som blivit alltmer utbrett bland live-streamade tv-spel på nätet, så kallad ”swatting” (av SWAT, polisens i USA specialstyrka). Näthackers och -troll ringer falska samtal till larmcentralen och uppger en incident på offrets adress, som sedan stormas av specialstyrkan medan offret streamar online. Ett av de intervjuade offren uppger att poliserna efter händelsen sagt att han haft tur, då de varit beredda på att kasta in tårgas, men inte gjort det. Mannen har barn, bland annat en bäbis. I riktigt olyckliga fall kan offren bli skjutna. I denna liksom i flera andra internationella bidrag ifrågasätts eller belyses problemen med vår benägenhet att dela med oss av privata uppgifter på internet och sociala media, så även i “Algo-Rhythm”, i den internationella tävlingskategorin. Den är som en femton minuter lång rap-musikvideo, och jag önskar innerligt att min franska hade varit så bra att jag inte behövt följa med i undertexten. Här ifrågasätts användandet av teknologi, sociala medier och artificiell intelligens i det politiska spelet.
I den svenska “Ingen lyssnar”, i den nationella tävlingskategorin, får vi se ett möte där deltagarna ska bli informerade om ett boende för ensamkommande flyktingbarn i kommunen. Debatt uppstår, och vissa är oroliga för vad som kommer att hända när nästan vuxna män ska införlivas i samhället, samtidigt som andra anser att flyktingarna ju bara är barn. Informatören på mötet speglar den typiskt svenska naiviteten och tafattheten hos myndigheter som inte kan svara på frågor som ställs, för det är just vad samtliga deltagare faktiskt verkar vara överens om, att inga frågor får svar, och som titeln säger, att ingen lyssnar. För mer inspiration, kolla in filmprogrammet på festivalhemsidan.
Varför ska du gå på Kortfilmfestivalen? Om du redan är ett inbitet indie-fan som älskar nya, udda grejer, då vet du redan varför. Men om du är som jag, och mest hänger på de stora streamingsajterna och slentrianinsuper mainstream-TV, då rekommenderar jag verkligen att du går på åtminstone en visning (90 min, studentpris 75 kr). Du får se sex till sju filmer mellan fem och 30 minuter. I värsta fall får du härda en halvtimme, men fördelarna är många fler. De filmer jag fastnat för är en salig blandning av dokumentär, animerat och fiktion, både nationella och internationella bidrag, filmer jag aldrig hade upptäckt i vanliga fall. På grund av formatet saknas ofta en tydlig början och slut, vi börjar i mitten, får ingen bakgrund, varken om händelserna eller karaktärerna, och inte sällan slutar berättelserna utan någon riktig upplösning. Detta kräver mycket mer av en som tittare, och jag tror att många av oss skulle må bra av att väcka synapserna i hjärnan till liv. Så varför inte ta en tur till Kortfilmfestivalen för att lyfta lite mentala vikter? Om inte annat kan du ju alltid säga att du har varit ”kulturell”.
Den 38:e upplagan av Uppsala Internationella Kortfilmfestival går av stapeln den 21–27 oktober, med över 300 kortfilmer fördelade på fyra biografer i staden.
