Annons
Annons
Bild Om det oändliga
Roy Anderssons sätt att filma – att sätta samman disparata scener till en helhet som saknar tydlig berättelsestruktur – har inte förändrats i nya filmen Om det oändliga.
Foto: Triart Film

Tidlöshet Anderssons styrka


Om det oändliga
Regi: Roy Andersson
Fyrisbiografen
EEEE

I sin förra film, En duva satt på en gren och funderade över tillvaron (2014), avslutade Roy Andersson sin trilogi om att vara människa. Hur den nya filmen Om det oändliga ska passas in i trilogin är lite oklart. Är det en pendang, eller har Andersson utökat serien till en kvartett? Helt klart är dock att Anderssons sätt att filma – hans visuella stil och hans sätt att sätta samman disparata scener till en helhet som saknar tydlig berättelsestruktur – inte har förändrats. Sedan seriens första film Sånger från andra våningen (2000) har hans filmer sett ut så här. Och vi kan gå tillbaka längre. Det är i mitten av 1980-talet som Roy Andersson inmutar sitt filmiska universum i den egna ateljén på Sibyllegatan i Stockholm. Dess beståndsdelar har alltid varit den stillastående kameran som alltid befinner sig på behörigt avstånd från skådespelarna, karaktärernas glåmiga och bleka ansikten, de stiliserade interiörerna uppbyggda i studion. Och så förstås ljuset som alltid förstärker det grå och blacka. De korta och absurda replikerna är ett annat signum. De utsägs alltid med en trög motvilja, som om karaktärerna egentligen inte behärskar talekonsten utan försöker härma mänskligt tal.
Han etablerade stilen i reklamfilmer och i beställningsfilmer. Som den refuserade filmen till Socialstyrelsen om HIV-viruset, Någonting har hänt (1987/1993), vilken senare kom att bli en framgång som självständig kortfilm. Om ingenting hänt i Roy Anderssons filmstil på mer än trettio år, så tycks samtidigt allt ha hänt i den omgivande världen. Där murar och skyskrapor rämnat inför världens ögon och följts av nya politiska tillstånd, där ett överblickbart medielandskap uppbyggt av tidningar och några radio- och TV-kanaler förvandlats till ett oöverblickbart medietillstånd, står Anderssons kamera där den alltid har stått.
Här blir Anderssons konsekvens imponerande. Tidlösheten blir en egen kvalitet. Det finns inget i scenerna som skvallrar om någon historisk kontext. Miljöerna är i stort sett befriade från tekniska accessoarer, och de som finns andas mest förgängelse. En uttagsautomat i fonden av en scen som utspelas på en tågstation, två ungdomar med en gammal hederlig bergsprängare på golvet, i avslutningsscenen en rostig Renault 12, i ett ödsligt hedlandskap, som vägrar starta medan en flock flyttfåglar passerar på himlen. Det är hela tiden maskiner som tycks ha spelat ut sin roll, precis som människorna i scenerna. Eller kanske Människan?

I den förra filmen hade jag plötsligt svårt att stå ut med Anderssons stillastående filmspråk. Men här är det inte bara uthärdligt utan det framstår också som ett modigt avsteg från samtidens estetiska likriktning. Men det är inte bara som en kontrast mot annan film som Om det oändliga fungerar. Den har också en mer lättflytande rytm än föregångaren. Och den är inte så uppenbart fullastad med betydelser och allusioner – även om vi känner igen motiv från bland andra Ingmar Bergman och Marc Chagall.  
Och från Bob Dylan. Filmen igenom får en kvinnoröst beledsaga scenerna med ett omkväde hämtat från Dylans A Hard Rain’s a Gonna Fall. ”Jag såg en informationschef som inte hade förmåga att känna skam”, kan det heta i en scen där vi ser en kvinna tittar ut från ett kontorsfönster. ”Jag såg en man som hade gått fel”, får vi veta i en annan. Någon annan uppenbar röd tråd finns här inte, men rösten binder samman scenerna på ett både ömsint och distanserat sätt.
 
Per Vesterlund


Annons

Annons

Läs mer

2019-11-22 13:19
På måndag börjar Uppsala Internationella Kortfilmfestival, där över 300 filmer från olika länder och i olika kategorier…
2019-10-29 14:12
Unge Ahmed Regi: Jean-Pierre & Luc Dardenne Royal
2019-10-02 14:09
Ad astra Regi: James Gray Filmstaden