Poänglös och förenklad systemkritik

De utvalda
Regi: Gary Fleder
2/5
Premiär på Filmstaden 5 mars

Målsägare i filmens uppmärksammade rättegångsdrama är änkan efter en ung börsmäklare i New Orleans som mördats av en kollega som sparkats men återvänt till arbetsplatsen beväpnad med automatvapen. Svaranden är företaget som tillverkat vapnet och sålt det till mördaren.
Målsägarens stjärnadvokat Wendell Rohr (Dustin Hoffman) är en hedervärd och gammalmodig lokalbo medan nickedockan till försvarsadvokat styrs bakom kulisserna av den mytomspunne juryexperten Rankin Finch (Gene Hackman). Hans syn på rättegångar är att de är alldeles för viktiga för att avgöras av en simpel jury och har således gjort karriär på att få sin klients vilja igenom medelst krass manipulation och hårdför utpressning.
Varken Rohr eller Finch räknar med att någon i juryn ska lyckas med att dölja en egen agenda. Men det är innan de får upp ögonen för den motvillige jurymedlemmen Nick Easter (John Cusack) som kontaktar dem med ett erbjudande till båda sidor.
Det finns underlag för mer systemkritik i den här berättelsen än någon tidigare Grisham filmatisering. Tyvärr så vågar inte regissören Fleder och hans stab av manusförfattare fullfölja dessa ansatser, så historien lider svårt av ständiga förenklingar och eftergifter. Seriös debatt var väl knappast att vänta, men när man så konsekvent undviker de frågor ämnesvalet väcker blir hyckleriet pinsamt tydligt.
Bristen på subtilitet i beskrivningen av skillnaden mellan Rohr och Finch är en sådan. Den svartvita entydigheten dem emellan gör karaktärerna så entoniga att inte ens Hoffman och Hackman kan göra något åt saken och laddningen går helt ur det som ska vara det första mötet mellan dessa skådespelarlegender.
Jurymedlemmen Easter har till en början en moralisk tvetydighet som blir intressant av Cusacks remarkabla förmåga att avslappnat väcka sympati. I slutändan förråds dock även han av filmmakarnas durkdrivna enfald och deras vilja att måla allt i enbart den ena av två färger. Grishams romantiska cynism får ge vika för en falskklingande idealism och tro på systemet.
Filmen är alltså sporadiskt underhållande på det vis som man förväntar sig, men även den sortens njutning lyckas Fleder sätta stopp för alltför ofta. I sina tidigare filmer, framför allt den befängda psykoterapeutthrillern Don’t Say A Word, har han visat en tydlig brist på intresse för berättelsernas inre logik. Intrigen i De utvalda frestar redan tungt på trovärdigheten och inte blir det bättre av Fleders fallenhet för att lyfta fram dessa absurditeter och polera dem som om de vore själva poängen med filmen. Dessvärre finns det ingen sådan.