Omöjlig att värja sig mot

21 gram
Regi: Alejandro Gonzáles Iñárritu
Premiär på Royal 19 mars

Men till skillnad från i det mexikanska förstlingsverket är man i 21 gram aldrig säker på när, var eller hur som den ödesdigra katastrofen ska inträffa. Likheterna med Iñárratus första film är flera och i många avseenden är 21 gram en tematisk och visuell vidareutveckling av Älskade hundar. Tack vare att han tagit med sig sina skickliga manusförfattare, scenograf och fotograf från Mexico till USA är mycket sig likt, bara än mer smutsigt, uppluckrat och urblekt. Men så har ju fotografen Rodrigo Prieto, med 8 Mile respektive 25th Hour, mellanlandat i Eminems Detroit och Spike Lees New York efter 11 september också.
I 21 gram är staden ospecificerat amerikansk. Läraren Paul Rivers undervisar i matematik på universitetet när han inte gör närmanden mot sina elever. Den främsta orsaken till att hans fru inte lämnar honom är Pauls livshotande sjukdom och att hon vill bli med barn innan han dör. Jack Jordan är en kåkfarare som bytt sitt förhållande till flaskan mot en minst lika intensiv relation till Gud.
Cristina Peck är en tvåbarnsmor som har lärt sig att dölja sina drogproblem bakom en helgjuten hemmafrufasad. Filmens titel syftar dock inte på knark utan på en mystisk tankegång om att kroppen blir 21 gram lättare när man dör.
Innan allt detta står helt klart har vi hunnit en bra bit in i filmen. I Älskade hundar var de tre berättelserna självständiga förutom vid knutpunkten, men här tänjer Iñárratu sin fragmenterade berättarteknik till bristningsgränsen. Inledningsvis går det inte att hitta någon som helst kronologi eller relation mellan scenerna eller karaktärerna och det tar en dryg halvtimme innan vi får något som helst fotfäste och lyckas navigera. Filmens formmässiga konstruktion förbryllar, frustrerar och fascinerar om vartannat, men det rör sig om en dramaturgisk meningsfullhet snarare än en formalistisk gimmick. Alltså mer Haneke än Tarantino, om man så säger. Den associativa strukturen gör att filmen antar drag av en feberdröm men den ger också tematisk återklang med sin nyckfullhet och närmast ironiska brist på kausalitet i en film som bokstavligt talat handlar om orsak och verkan. Den instabila strukturen är även kongenial med karaktärernas känslomässiga kaos.
De stora rollerna spelas av en trio med osviklig förmåga att hitta rätt mellan lågmäld intensitet och svallande känsloutspel. Benicio Del Toro har fladdrat runt i ofokuserade rollprestationer sedan Traffic. Här spelar han den gudfruktige Jack med en rörande kombination av självförakt och rättfärdighet. I rollen som matematikern Paul visar Sean Penn upp sin spännvidd i ett helt annat register än i den mer utlevande oscarsbelönade prestationen i Mystic River. Både Penn och Naomi Watts porträtterar sorgens närhet till sexuellt begär med svidande närgångenhet. Som Cristina Peck får Naomi Watts sin största utmaning sedan dubbelrollen i Mulholland Drive, och hon genomför filmens svåraste roll på ett nära nog självförbrännande sätt .
En del av svårigheten ligger i att det är i berättelsen om tvåbarnsmamman vars tillvaro slås i spillror som filmens släktskap med melodramen är som tydligast och det är upp till skådespelare och filmens fragmenterade verklighetsbeskrivning att försäkra mångdimensionalitet. Ett inte helt enkelt arbete eftersom karaktärerna, snarare än att vara fullödiga och hela personer, är trasiga och inte helt sympatiska knippen av primitiva instinkter och drifter.
Metafysiska och allmänteologiska spörsmål dryftas i 21 gram på ett vis som är tämligen otrendigt inom modern underhållningsfilm. Man kan reservera sig mot Pauls inre monologer som är målade med alltför breda penseldrag och som, tillsammans med vissa språkliga klumpigheter, gör att filmen stundtals balanserar farligt nära banalitetens och flummystikens rand. Likafullt är det omöjligt att värja sig för intensiteten och uppriktigheten i denna fundering kring livets smärtsamma cykliskhet.