Konsekvent brist på omdöme

Gothika
Regi: Mathieu Kassovitz
2/5
Premiär på Royal 2 april

Filmen har mycket lite att göra med skräckgotisk litterär tradition eller dess efterföljare inom film och musik. Förutom den tärda, vitsminkade flickan som ska föreställa filmens spöke. Ja, och så vädret då.
Det är en mörk och stormig natt när den strikta psykoterapeuten (Halle Berry) lämnar sin kärlekskranka kollega (Robert Downey Jr) och sin make (Charles S. Dutton) på det mentalsjukhus för kvinnor som maken förestår. På vägen hem tvingas hon köra bilen i diket ned för att inte köra på en tärd, vitsminkad flicka. Därefter vaknar psykoterapeuten upp på mentalsjukhuset igen. Fast den här gången på andra sidan celldörren, anklagad för mord. Vad har hänt och vem var flickan? Vem ligger bakom och varför i hela friden strävar filmen efter att uppvisa en nära nog komplett förteckning över logiska luckor och brist på omdöme?
Som åskådare vet man i princip svaren på de flesta av dessa frågor när halva filmen har gått, men det är inte gåtans lösning man väntar på. Snarare är det en schwungfylld hantering av klichéer och skrämseleffekter som man hoppas på. I den första halvan av Gothika gör inte regissören Kassovitz oss besvikna.

Redan i sin debutfilm, det franska förortsdramat Medan vi faller, lät Kassovitz ofta stilistiska snirkligheter gå före ett direkt tilltal. I den ungdomskildringen var balansgången fruktsam, men nu senast i De purpurröda floderna hade fokuseringen på stil och atmosfär tagit över helt och utmynnat i rena stolligheter. I Hollywoodebuten Gothika är det till en början underhållande att se de öppna kort Kassovitz spelar med. Tydligt är att han struntar fullständigt i både rim eller reson. Vill han att alla ljusrör ska flimra frenetiskt i det industrigråa sjukhuset, så låter han bara doktorn svära Jävla generatorer Det är fjärde gången den här veckan . Vill han filma Halle Berry när hon flänger omkring i blåfiltrerade korridorer, så ser han ju dessutom till att de nya patientkläderna är chict lågt skurna och figurnära. Naturligtvis.
Så småningom blir attityden tröttsam. Kassovitz blandar och ger nämligen lite för mycket: en smula drömlogik och elementär psykologi här, lite bibliska allusioner där. Det är självklart att ingredienserna inte ska vara mer än ytdekoration, men när Kassovitz på samma hållningslösa vis använder våldtäkt och misshandel som krydda, ger det fel sorts obehag. Det är uppenbart att Kassovitz är medveten om att han inte längre gör konstnärligt motiverad film och han verkar inte riktigt bekväm med den gren på skräpfilmens släktträd som han tilldelats, men ingen genre förtjänar en sådan här slapphänthet och brist på konsekvens och koncentration.
Framgångarna för de sofistikerade mysrysarnaSjätte sinnet och The Others har gjort att fler och fler prestigfyllda namn inom skådespelarkåren inte är främmande för uppdrag i genren. Synd bara att de inte läser sina manus bättre. Hade Halle Berry gjort det hade vi sluppit se denna oscarvinnares begränsningar i att variera känslouttrycken förskräckelse och desperat förskräckelse. Då hade filmen sannolikt också mått bättre som den renodlade lågbudgetspekulation den borde ha fått bli.