Attraktionsfilm som faller platt
Van Helsing
2/5
Regi: Stephen Sommers
Spegeln/Filmstaden
Här har vi en film med stjärnor, hög budget och hyfsat ambitiös lansering. Stephen Sommers har åter dammat av ett gammalt monster. Efter sina två mumienfilmer har han nu en ny potentiell seriefigur i bakfickan: Van Helsing.
Figuren Van Helsing är hämtad från Bram Stokers Draculaberättelse. Där är han experten som medelst intellektuell kraft lyckas betvinga monstret. I Sommers filmatisering finns inte mycket kvar av denna kyligt rationelle londonbo. Här blir han i stället en minst lika fysiskt kraftfull (både vad gäller muskler och maskulin attraktion) hjälte, gestaltad av fagre Hugh Jackman.
Av den berättelse huvudpersonen är hämtad från finns ännu mindre kvar. Sommers Van Helsing är en monsterjägare i Vatikanens tjänst. När vi möter honom i förra sekelskiftets Paris har han korn på Dr Jekyll och Mr Hyde. Vendettan med denna klassiska dubbelbottnade skräckfigur blir dock bara en kort upptakt till hjältens huvudsakliga uppdrag: att rensa upp i Transsylvanien.
Här väntar som sig bör Dracula (Richard Roxburgh) och ett inte föraktligt gäng kvinnliga vampyrer. För att få lite mer ruljans på bataljerna har Sommers dessutom dukat upp med en kader varulvar. Som om inte detta skulle räcka har den blodtörstige greven till råga på allt enrollerat Viktor Frankenstein och hans medhjälpare Igor som får sätta ihop sitt klassiska monster.
Trots detta imponerande komplexa skräckkabinett från den gotiska eran är storyn hollywoodskt enkel. Dracula ska dödas. För att göra uppgörelsen med denna 400-åriga gestalt så viktig just 1894 har man involverat en gammal släktfejd. Endast två syskon, Peter och Anna (Kate Beckindale), återstår av den släkt som en gång fördömde greven till ett liv som odöd. Om de dör innan Dracula är sju generationer hänvisade till en evig tillvaro i skärselden. Då Peter snart blir varulv får Van Helsing och Anna bli det radarpar som ska förinta ondskan. Till sin hjälp har de ett antal mer eller mindre fantasifulla innovationer från Vatikanens eget tekniska snille Carl (David Venham).
Detta kan låta som en parodi. Tilltalet i Stephen Sommers högst yviga skröna är dock förvånansvärt fritt från ironi och burleskeri. Van Helsing kan snarare anknytas till den genrefilmens hybridisering som kunnat iakttas under senare år. Här blandas frikostiga inslag från skräckfilm med agentfilm (Van Helsing har redan beskrivits som en monstergenrens James Bond). Ja, man kan till och med hitta några westernmotiv i landskap, vendettor och dueller.
Främst kan dock Van Helsing anknytas till ett angränsande fenomen i det (post-)moderna filmgenrelandskapet: den intertextuella excessen. Filmer som Scream eller Love Actually är goda exempel på hur genrers element förs samman i någon form av löst hållna icke-berättelser.
Allt bygger på att åskådaren förväntas vara så förtrogen med (i dessa två fall) psykopatfilmens och den romantiska komedins konventioner att återseendet av alla genrens byggstenar kan fungera som tillräcklig attraktion.
Fallet Van Helsing skulle kunna kallas en renodlad attraktionsfilm. Här är berättandet satt på undantag. Sommers berättar ingen historia. Istället är det mediet och genren som visas upp. Dels genom ett slumpvis axplock av välbekanta monster, dels genom en sanslös orgie i dataanimation. Bildmässigt är det ofta svulstigt och överlastat. Kitschiga gotiska landskap interfolieras av sanslösa actionövningar. Allt inramat av ett dovt och pumpande ljudspår där Georgio Moroder möter Wagner.
I många avseenden är det naturligtvis imponerande att kunna iscensätta och genomdriva ett sådant här projekt. I längden (drygt två timmar ) är dock Van Helsing en ganska utmattande upplevelse.
