Bitvis rapp och rolig romantisk komedi

Laws of Attraction
Regi: Peter Howitt
Royal

Betyg: 3

I Laws of Attraction är det, som i så många amerikanska filmer, rättegångssalen som är spelplats. Attraktionen mellan de bägge skilsmässoadvokaterna Audrey Woods(Julianne Moore) och Daniel Rafferty (Pierce Brosnan) är dock inte självklar när de först möts i rätten. Brosnan föreställer ett bohemiskt charmtroll, van att vara åtrådd. Julianne Moores rollfigur är dock svårflirtad. Han bygger upp sin retorik kring ett romantiskt försvar av äktenskapet. Hon förvarar sin neurotiska identitet med ett omhuldande av ensamheten och ett försvar av skilsmässan.

Sällan har väl den amerikanska romansens mest legendariska filmkonventioner - vad filosofen och filmteoretikern Stanley Cavell kallat the Hollywood comedy of remarriage - varit synligare än här. Audrey och Daniel lever i symbios med genrens stora radarpar. Vi kan skönja Doris Days och Rock Hudsons stiliserade Manhattanromanser i den till synes ytlige tjusarprinsens ihärdiga försök att vinna den kalla och kyska karriärkvinnan. Än mer given är referensen till Katherine Hepburns och Spencer Tracys legendariska äktenskapliga holmgångar.

Parets profession är naturligtvis kongenial med genren. Här har vi en duo sysselsatt med att sära på par på bästa sätt. Deras egen romans flankeras således av ett högst destruktivt förhållningssätt till parbildandet.
Detta intrikata förhållande kunde förstås ha lett till spännande implikationer. Nu litar tyvärr inte filmmakarna riktigt på sitt par. Istället för att koncentrera sig på smattrande dialog (och könskamp) á Tracy/Hepburn drygas det hela ut med irländska burleskerier och en trist bihandling kring en mer än lovligt fånig rockstjärna.

Så länge man håller sig på Manhattan är det dock bitvis rappt, roligt och underhållande. Brosnan överraskar positivt i sin roll, medan den annars så lysande Julianne Moore inte framstår som en lika given komediaktris. Hennes gestalt fastnar någonstans mellan de givna förebilderna - mellan Days oskuldsfulla flickaktighet och Hepburns vassa mogenhet. Bäst är faktiskt förtexterna, en briljant väv av sextiotalistisk pseudokonstruktivism och Manhattanmotiv.