Imponerande och motbjudande långfilmsdebut

Danska knarkhandlare på turkisk badort. Där Medelhavssemester kan tyckas som ett vant tema för exempelvis komedi eller romantik är danska Holiday en film som utmanar miljöns inarbetade genrekonventioner. Den välbekant loja tillvaron med kitschiga barer och uppblåsta plastdjur bryts omedelbart när huvudpersonen Sascha (Victoria Carmen Sonne) anländer till charterflygplatsen. Sascha agerar kurir och hjälpreda åt gängledaren Michael (Lai Yde). Dessutom är de ett par. Deras relation tycks dock snarare vila på makt och konsumtion än på kärlek. Den unga Sascha får dyra presenter av sin äldre partner, samtidigt som hon utsätts för övergrepp och kontroll. I Michaels entourage ingår också några underhuggare med familjer. Deras gemensamma vistelse i den turkiska solen imiterar normalitet. När Sascha presenterar dem alla som ett sällskap av grannar från Amager för ett par jämnårigs män hon träffar, är det för stunden ingen orimlig beskrivning. Men bakom fasaden till den gigantiska villa de hyr dominerar våldet.

Isabella Eklöf som både har regisserat och skrivit manus är också medförfattare av manuset till höstens stora svenska framgång Gräns. I danska Holiday gör hon för första gången på egen hand en långfilm. Det är en stark debut. I vissa avseenden är Holiday djupt imponerande, i delvis andra avseenden är den lika djupt motbjudande. Dessutom är den inte särskilt medryckande som berättelse. Ändå sitter jag på helspänn. Eklöf är – i alla fall i denna film – stilmässigt släkt med Ruben Östlund. Även om klipprytmen är lite snabbare har vi samma statiska kamera och samma olidligt kalla och precisa fönster mot en värld där det plågsamma sker. Plågsamheterna utgörs av det maktspel som Michael styr sitt nätverk med. Våldet är både faktiskt och strukturellt. Alla tycks ha något att vinna på att underkasta sig Michaels regler och sadism.

Det går att störa sig på att karaktärerna blir för platta; på att vi inte får veta så mycket om dem. Samtidigt är denna brist på inkännande personskildring kongenial med tilltalet och tematiken i Holiday. Det handlar om personer vars hela världsbild bygger på att inte vara inkännande och empatiska. När Sasha stöter samman med den sympatiska båtkillen Thomas (Thijs Römer) ser det ut att kunna vara en väg bort från Michael. Det är dock som om Thomas ideal – han har lämnat ett välbetalt arbete som säljare för att ersätta tomheten med att leva på sin båt – kortsluter den brist på empati som regerar Michaels värld. Thomas vänlighet blir obegriplig också för Sascha. Hygglig mänsklighet är ett spel hon kanske kan attraheras av men som hon inte (längre?) förstår. När Michael uppdagar att Sascha träffar Thomas blir han inte bara svartsjuk. Kanske inte främst svartsjuk. Triangeldramat i Holiday gestaltas på ett påfallande känslobefriat sätt. Hatet är tyst. Snarare än att skildra våld i blint raseri, skildrar Holiday en situation där den anständighet som stör makten måste rensas ut.