Fyrkantig surgubbe står i vägen för stor dramatik

Tajmingen hade kanske kunnat vara bättre. Den första hösten sedan krigsåret 1943 som nobelpriset i litteratur inte delas ut kommer filmen The Wife, om en litteraturpristagares krisande äktenskap mitt under festligheterna i Stockholm. Eller också kommer filmen precis rätt i tid – trots att den tilltänkta Sverigepremiären under nobelveckan tappar lite av sitt sannolika syfte. Utan att här fördjupa sig i Svenska Akademiens pågående kris är det svårt att inte iaktta hur Björn Runges film om paret Castelman knyter an till aktuella frågor. nbsp; nbsp;

Det övergripande temat i berättelsen om Joe (Jonathan Pryce) och Joan Castleman (Glenn Close) är sexism i kulturvärlden. När Joe en natt hösten 1992 får sitt efterlängtade samtal från Akademiens ständige sekreterare Arvid Engdahl ( ) är det första steget i en äktenskaplig kollaps. Den euforiska glädjen över beskedet bryts snart mot skuggor från det förflutna som tränger sig på hos Joan. Alltmedan vi följer parets vedermödor med resan från USA till Sverige och det stora spektaklet kring prisutdelningen får vi se brottstycken av deras 35-åriga kärlekshistoria. Att Joe är en narcissistisk surgubbe står snart klart. Under deras långa äktenskap har han ständigt utnyttjat sin plats i rampljuset till att förföra beundrande kvinnor. Joan har både tagit hand om hans karriär och sökt hantera hans kroppsliga förfall. Men vilken roll har hon egentligen spelat? I parets entourage i Stockholm har en inträngling nästlat sig in. Det är litteraturforskaren Nathaniel Bone (Christian Slater) som vill skriva en biografi om det store geniet Joe Castelman och som har en del egna teorier om hur författarskapet byggts upp och lanserats.

The Wife är en mörk ödesmättad historia där Glenn Close firar stora triumfer i sin roll som Joan. Tyvärr är Joe – även om Jonathan Pryce gestaltar honom med bravur – en alltför fyrkantig figur för att det stora dramat som kunde legat inom räckhåll verkligen ska ta fart. Det beror nog snarare på grundberättelsens premisser – som hämtats från en roman med samma namn av Meg Wolitzer – än på skådespelare eller regi att filmen inte riktigt får energi och nerv. Vi får följa Joe både som fallfärdig nobelprisvinnare och som uppåtgående stjärna genom några decennier av återblickar (här spelad av Harry Lloyd). Att fullt ut tro på denne osympatiske och egotrippade hustyrann som karismatisk och trollbindande berättare och som attraherande förförare, är svårt med de repliker och den biografi som han förses med. Även om Joan är en både trovärdig och gripande gestalt – både i sin unga version som engagerad skrivstudent och som åldrad författarhustru – blir hennes mångåriga fördrag med Joe och hans later svårt att acceptera. Därtill är han en alldeles för övertydligt konstruerad gestalt.
Visst har The Wife sina poänger. Dess skildring av patriarkala mönster i den amerikanska universitets- och förlagsvärlden i de många återblickarna från femtio- och sextiotal är eleganta och talande. Glenn Close är magnifik. Alltsammans är välgjort och välspelat. Men någon stor dramatik infinner sig inte.