Suddig gräns mellan det fiktiva och det dokumentära

Gitarrmongot
Regi: Ruben Östlund
Fyris

De närmast påföljande scenerna har ingen synbar koppling till den första, men det tematiska stråket om utanförskap och gemenskap löper vidare: Två fulla killar försöker lära sig att krossa ölflaskor mot pannan, en kvinna upprepar tvångsmässigt Sista gången nu gång på gång medan hon frenetiskt öppnar och stänger lägenhetsdörren, tre luvförsedda ungdomar lyckas efter omsorgsfull planering trä någons cykel över en lyktstolpe. Insprängt mellan dessa nedslag sitter en liten pojke i ett gathörn och skrålar på hemmagjord engelska med gitarren i högsta hugg. Den larmande pojken blir vår ledsagare genom en film som hotar falla samman i sina beståndsdelar.

Gitarrmongot är Ruben Östlunds första långfilm men han är redan en uppmärksammad filmare. Hans synnerligen underhållande dokumentär Låt dom andra sköta kärleken guldbaggenominerades och den formmässigt egensinniga Familj igen fick Nöjesguidens Göteborgspris. Dessförinnan hade han gjort sig ett internationellt namn inom skidfilmen genom de båda filmerna Free Radicals. Det är i dessa filmer Ruben Östlund har utvecklat sitt sinne för fragmenterad struktur och sitt ointresse för traditionella dramaturgiska överbyggnader.

Det finns en obönhörlig autenticitet i Ruben Östlunds bilder. Gränsen mellan det dokumentära och det fiktiva svajar i Gitarrmongot och det skapar en osäkerhet som väcker tankar om vad vi människor gör för att höras och för att få grepp om vår tillvaro. Utsattheten understryks av fotografen Tibor Gents tablåliknande avståndsbilder som inte för ett ögonblick förtar det närgångna i Östlunds skildring. De väl valda amatörskådespelarna skänker också en nervig omedelbarhet som är sällsynt inom svensk film.

Det skulle vara lätt att beskriva Gitarrmongot som en blandning av Sånger från andra våningen och Gummo, men Ruben Östlund känner mer ömhet för sina medmänniskor än någonsin Roy Andersson och Harmony Korine.

Det finns mycket humor och värme i Gitarrmongot, en del smärtsamt vardagsrealistisk, annan halvvägs in i surrealismen. Men mest är det ett vemod som lever kvar hos åskådaren efter filmen. Det är en uppfordrande modfälldhet från insikten om hur sällan rop på hjälp hörsammas och hur desperata handlingar påverkar sin omgivning.