Paranoia i moderniserad form
Om det hela klingar välbekant så kan det vara för att det här är en nyinspelning av John Frankenheimers klassiska konspirationsthriller Hjärntvättad från 1962, där kinesiska kommunister sökte göra en sömngångaragent till presidentkandidat. Mycket har hänt sedan dess och regissör Jonathan Demme och hans manusförfattare har slitit hårt med att modernisera berättelsen. Nu är det ett lömskt multinationellt företag som drar i tåtarna och vill stå bakom den första privatägda presidenten i USA:s historia. Ondskans redskap är inte längre mystisk asiatisk hokuspokus utan inhyrd sydafrikansk neurokirurgi.
Trots mer eller mindre lyckade uppdateringar så känns The Manchurian Candidate gammaldags, på gott och ont. Jonathan Demme har, något som syns i hans största framgångar När lammen tystnar och Philadelphia, utvecklats till en gedigen historieberättare av den klassiska Hollywoodskolan. Om man nu nödvändigtvis ska göra en ny film av en så tidstypisk klassiker som Hjärntvättad, så är Demme rätt man för jobbet. Ett av hans mer omisskännliga kännetecken som regissör är en tämligen omodern dragning åt direkt subjektiva närbilder i dialogscener där karaktärerna tittar rakt in i kameran. I en tid då man i dessa lägen förväntar sig självreflexivt ironiska kommentarer direkt riktat till publiken är Demmes ålderdomliga bildval nästan subversivt. Dessutom är det tematiskt lämpligt i filmens intensiva härva av olika perspektiv, identiteter och manipulativa övervakningsmetoder.
Ända sedan den vackert vemodiga Melvin och Howard för 25 år sedan har Demme också visat sig vara en skådespelarinstruktör av yppersta klass och i detta avseende är även The Manchurian Candidate en förbehållslös framgång. Denzel Washington skalar av sig sin värsta skrytsamhet och skildrar Marco som en krympt spillra av en människa halvvägs in i galenskapen. Vicepresidentkandidaten Shaw kunde lätt blivit ett skurkaktigt nidporträtt men Liev Schreiber tolkar honom som en tragiskt urholkad figur lika förskräckt och förvirrad som Marco. Bägge gör känslomässigt komplexa och rikt neurotiska prestationer. Roligast är ändå att se Meryl Streep som Shaws dominerande mamma. Ända sedan Streep lärde sig att släppa loss lite någonstans där borta i Madison County och inte alltid behöver bevisa att hon är en av Hollywoods bästa skådespelerskor så visar hon att hon faktiskt är det. Som Eleonor Prentiss Shaw är hon på samma gång en galen morsa och en politisk mästarmanipulatör. När hon blottar tänderna vet man inte om det är ett leende eller om hon tänker hugga.
Den humoristiska distansen sträcker sig tyvärr inte längre än till Streeps djupt sevärda insats. The Manchurian Candidate är knogvit paranoia och det är väl gott så. Originalets surrealistiska satir och djärva cynism är ersatt med förtätad och humorlös feberrealism men också med ett bristande fokus på vad man vill säga med historien. När dessutom trovärdigheten naggas i kanten av misslyckade moderniseringar så är filmens överhängande gravallvar svårt att ta seriöst.
