Ray slarvigt skrivet åbäke
Ray
Regi: Taylor Hackford
Betyg 2/5
Musiklegenden Ray Charles kom från den allra fattigaste delen av Södern. Mot alla odds lyckades han trotsa handikapp, rasism och drogmissbruk för att förändra populärmusikens historia i grunden. Inte undra på att Hollywood vill göra film av hans liv. Svårare att begripa är varför det måste bli ett så slarvigt skrivet och illa strukturerat åbäke som det här.
När filmen börjar kliver den blinde 17-åringen på bussen till stan för att slå sig in i musikindustrin. Knappt har han anlänt förrän han frestas av de två laster som kommer kanta hans liv de närmaste årtiondena: lättfotat kvinnfolk och tung narkotika. Tack och lov för att han kan spela piano och sjunga som en gud, något som skivbolagsdirektörerna är snara att snappa upp.
Systematiskt bankar Taylor Hackford och hans manusförfattare in berättelsen om Ray Charles liv i mallen för hur en uppbygglig biografisk film ska se ut. Fall följer på uppgång och banne mig om man inte skymtar en uppgång till precis lagom till eftertexterna. Det är en vanligtvis oförarglig berättarkurva som här lyser så provocerande osjälvständig eftersom Hackford följer den slaviskt utan minsta tanke på att tillföra något eget.
Hackford har velat dramatisera Ray Charles liv i femton år och saknar inte saker att berätta om sitt favoritämne. Dessvärre har han svårt att välja vad som är viktigt för filmen. I stället satsar han på att få med så mycket som möjligt och hastar rastlöst förbi ögonblick av verklig pregnans för att hinna till nästa schablonartade höjdpunkt. Ibland får det episodiska tillvägagångssättet rent löjeväckande konsekvenser, som när Charles tycks snubbla över sitt politiskt viktiga beslut att vägra spela i segregerade Georgia bara för att någon i en högljudd demonstration utanför konsertlokalen hojtar att rasism är dåligt. Inte är det bättre med de eländigt hanterade återblickarna till Ray Charles barndomstrauma. Scenerna är slumpmässigt återkommande och förenklar när de vill fördjupa. I synnerhet hans egna typiskt fragmenterade minnesbilder av traumat hör hemma i en helt annan typ av dålig film.
Även filmens största försäljningsargument och obestridliga tillgång hanteras alltför summariskt och mallartat. Av någon anledning har man valt att varje musikstycke måste knytas till en privat händelse i Ray Charles liv. Det är underhållande när tillkomsten av hans stora listframgång What Id Say improviseras fram på scen när bandet tvingas kvar av en girig klubbchef. Den svårt forcerade bakgrundshistorien till doaflickornas aggressivitet i Hit the road, Jack hade vi dock kunnat vara utan. Numren avslutas också lite för ofta med att någon skivbolagsdirektör står vid mixerbordet eller i kulissen med en blick som säger nu förändras populärmusikens historia i grunden. Allt medan en triumfatorisk Ray Charles ler sitt allra bredaste leende.
Ray bjuder på högklassiga skådespelare med väldigt lite att göra. Nog för att filmens Ray Charles går hårt åt kvinnorna i sin omgivning, men det blir tröttsamt när det enda som skiljer skildringen av hans mor, fru och älskarinna åt är nyanser av nervösa sammanbrott. I rollen som Ray Charles gör den redan så hyllade Jamie Foxx en fulländad imitation. Om det sedan är gott skådespeleri är en annan fråga. Säkert är i alla fall att filmen aldrig kommer i närheten av Ray Charles eller vad som drev honom. I stället serveras vi ytliga förklaringsmodeller och klumpig symbolik.
