Intellektuell torftighet
Kärlek tur retur
Regi: Francois Ozon
Premiär 18 mars på Filmstaden
2/5
Filmen börjar på ett advokatkontor dit det äkta paret Marion och Gilles har kommit för att under tystnad skriva under skilsmässopapper. Vi möter alltså detta kärlekspar i slutskedet av deras förhållande för att sedan genom fem nyckelscener spåra deras relation tillbaka till den stund då de först blev kära. Greppet känns inte fullt så ansträngt som det kan låta och genom att de fem långa scenerna tillåts vara förhållandevis självständiga från vararandra så befrämjar strukturen märkligt nog filmens naturliga flyt. Problemet är bara att Francois Ozon inte har så värst mycket att berätta om dessa två.
Redan filmens första, och bästa, scen visar på bristerna. Efter sitt dämpade möte över juristformalia tar Marion och Gilles in på ett billigt hotell, rimligtvis för att på ett mer personligt sätt avsluta sitt förhållande. Men det visar sig att inte båda två är lika sugna på en sista svängom i sänghalmen och motsättningen leder till ett frustrerat övergrepp som ekar genom resten av filmen. Varken hans eller hennes handlingsmönster är här eller senare i filmen särdeles begripligt och Ozon undviker medvetet att förklara sig eller sina karaktärer. Till en början håller denna gäckande dramaturgi intresset vid liv genom att utlova insikter kring mänskliga kärleksrelationer, men snart står det klart att de glimtvis välfångade scenerna säger mindre än väntat när de läggs på rad. Snarare än någon slags klarsynthet tyder Ozons distanserade förhållningssätt på känslomässig och intellektuell torftighet. Åtminstone om man som åskådare gör misstaget att hoppas på något mer matnyttigt än färdigtuggade svartsyntheter om att kärlek alltid förgås och att tvåsamhet är bedrägeri från början till slut.
När grundstoffet brister så uppenbart hjälper det inte hur mycket än skådespelarna kämpar och sliter med sina roller. Både Stéphane Freiss och Valeria Bruni-Tedeschi imponerar i de små ögonblicken och i deras smidiga föryngring under filmens lopp, men mikromoment av briljans undermineras av det betydelsemässiga vakuum som Ozon låter dem arbeta i. När Marion ligger i värkar på sjukhuset smiter Gilles iväg utan ett ord eller uttryck som bidrag till vår förståelse och om det är skådespelare eller åskådare ska fylla i tomrummet förblir osäkert. Vid det laget har Ozons oengagerade hållning blivit mer irriterande än intresseväckande och frågan blir snarare om någon skulle vara kapabel att räta ut frågetecknet Gilles. Obegriplig är också den lösryckt glättiga skildringen av Marions lilla snedsteg under bröllopsnatten med en sanslöst ståtlig amerikansk turist. Likafullt bjuder sekvensens absurda kitschighet på filmens enda ögonblick av lättsamhet.
Ironi är aldrig långt borta i Francois Ozons ojämna samling filmer ( Swimming Pool, 8 kvinnor, Under sanden) och den skymtas även i Kärlek tur retur, eller 5x2 som filmens originaltitel lyder. Om det var detta som skulle understrykas när filmen begåvades med den mer publikflörtande svenska titeln är lika oklart som varför Marion och Gilles någonsin kunde falla för varandra. Mer tydligt är att när paret äntligen för första gången simmar mot solnedgången och sin dystra framtid så är slutklämmen alldeles för bitter för att gå hem hos romantiskt lagda åskådare och på tok för banal för att vinna gehör hos en äkta cyniker.
