Stentrist när Sydney Pollack tolkar FN

Tolken
Regi: Sydney Pollack
Royal
1/5

För några veckor sedan såg jag den lovande trailern till Pollacks nya film Tolken. Nicole Kidman arbetar som tolk på FN. Hon snappar av en slump upp ett samtal om ett förestående attentat. Sean Penn är en misstänksam polis som ifrågasätter hennes trovärdighet. En buss exploderar. Mystiska foton cirkulerar där vi ser en uniformklädd Kidman i ett gerillaförband. Så långt trailern, och så långt förhoppningarna om en värdig senkommen uppföljare till Tre dagar för Condor.
Men Tolken är tyvärr en i många avseenden stentrist film. Visst finns här en omsorgsfull storslagenhet, goda aktörer och ett habilt hantverk. Sydney Pollack förmår dock inte göra en intressant berättelse av det hela och då hjälper inte nog så maffiga helikoptertagningar över Manhattan.
Det intrigskelett som kan extraheras ur trailern (se ovan) utvecklas egentligen inte i den ungefär två timmar långa filmen. Det som tillkommer är en räcka detaljer och sidospår som både förbryllar och tråkar ut: Kidman heter Silvia Broome och är postkolonialt fostrad i den lilla afrikanska staten Matobo. Hon behärskar det afrikanska språket Ku och det samtal hon råkar avlyssna handlar om ett mord på Matobos president. Silvia avslöjar vad hon hört och får FBI-mannen Tobin Keller (Penn) som häftplåster. Keller både skyddar och misstror Silvia. Keller har nyligen förlorat sin (förlupna) hustru i en bilolycka men kommer ändå snabbt Silvia väldigt nära. Att Silvia har någon sorts koppling till de mord och terroraktioner som skakar Manhattan - och drabbar personer med anknytning till Matobo - förstår vi snart. Intrigen segar sig sedan fram mot sitt högst förväntade klimax utan att vi egentligen får någon anledning att fråga oss vem som är ond och vem som är god - eller hur det hela ska sluta.
Tolken är en film som vill vara gripande och spännande på en gång. Problemet är att det är förtvivlat svårt att fatta sympati för någon av rollfigurerna. Kidmans tolk är en alltför blank och identitetslös person för att fungera som hjältinna. Penns snut kan redan i en av öppningsscenerna stoppas in i ett välkänt fack: polis med alkohol- och äktenskapsproblem. Att dessa två personer sedan tillsammans lyckas gråta ut över sina respektive sorgesamheter blir svårt att göra angeläget för Pollack. Kanske på grund av att han helt verkar ha missuppfattat Penns egenart som skådespelare. Sean Penn ska inte skrika och gråta. Sean Penns ansikte är ett finstämt landskap vars små skiftningar kameran ska betrakta med varsamhet.
Varsamhet har dock inte varit något honnörsord för teamet bakom Tolken. Själva thrillerintrigen är ett totalt osannolikt hopkok där de olika sidorna från Matobo bekämpar varandra på de mest irrationella sätt. Att allt ska ske på Manhattan och i Brooklyn är bland det mest förbryllande. Här mördas folk till höger och vänster i väntan på det stora attentat som ska utgöra klimax. Framför allt är det dock bristen på förfaret spänningsskapande som får intrigen att framstå i ett så obarmhärtigt ljus. Här finns inga av de omkastningar och den osäkerhet som genren vilar på. Vi vet ganska snart vilka som är the good guys och vilka som är skurkar. Allt blir en lång och omständlig transportsträcka med alltför få överraskningar.
Sedan var det Afrikabilden. Tolken har anklagats för den mest hårresande rasism och etnocentrism. Visst är det en svart bild av den mörka kontinenten som ges. Någon tilltro till unga afrikanska republikers förmåga att skapa stabilitet ges inte, amerikansk närvaro krävs för att lösa dessa staters problem. Här finns några politiskt korrekta brasklappar - som att ärkeskurken passar under schablonbeteckningen vit rhodesier - men på det hela taget framställs Afrika som en kaotisk världsdel där all eventuell idealism så småningom förbyts i ondska. Nej, någon stor film är inte Tolken. Se trailern i stället.