Skådespelarkonsten enda behållningen

Julia Lambert är en firad skådespelerska i 30-talets London. Hennes senaste pjäs går för fulla hus och hon har nått sitt yrkeslivs höjdpunkt. Hon borde kunna njuta men Julia är mestadels bara trött och utmattad. Dessutom har hon kommit till den skrämmande insikten att som medelålders teaterdiva är hennes dagar på toppen räknade.
Julias livskris går ut över alla i hennes närhet, på teatern och utanför. Mest får hennes teaterproducerande make utstå, men han är å andra sidan van efter åratal i ett äktenskap som verkar bygga mer på affärstänkande än kärlek. Pragmatiskt lagd som maken är så delar han Julias glädje när hon tar en inställsam spoling till älskare och på så vis lyckas gjuta passion och liv i sina prestationer på scen. Glädjen blir dock kortvarig och hennes unge älskare har snart fått upp ögonen för en yngre teatertalang. Men Julia är inget om inte van att få sista ordet.
Being Julia har blod att brås på. Den ungerske regissören István Szabós främsta film är fortfarande hans internationella genombrottsfilm Mephisto, där Klaus Maria Brandauer gjorde ett minnesvärt porträtt av en teaterskådespelare i existentiell kris. Manusförfattare Robert Harwood, som skrivit Being Julia efter W. Somersets Maughams novell, gjorde en utsökt film om spelet bakom kulisserna på en teater av sin egen pjäs Påklädaren. Som om inte det vore nog för att trissa upp förväntningarna hos den filmintresserade så närmar sig den melodramatiska intrigen i Being Julia den i femtiotalsklassikern Allt om Eva, där Bette Davis en gång för alla satte ribban för skådespelardivor. Dessvärre lider Being Julia av en mer än lovligt dammig iscensättning som försöker låtsas som om det inte hänt något inom melodramen på ett halvt sekel. Det knakar betänkligt i fogarna och långa stunder, särskilt i filmens första hälft, känns det som att titta på en såpopera i ultrarapid. Vad som räddar filmen från fullständig anemi är skådespelarna.
Som Julias make gör Jeremy Irons sin bästa insats på mycket länge. Hans avmätta hängivenhet till sin fru är klart roande och inte så lite rörande. Många andra gör också bra ifrån sig men det är svårt att synas bredvid Annette Bening. Hennes Julia är en studie i skådespelandets konst på fler än ett sätt.
Som Julia svanar hon omkring i konstant självupptagenhet. Julia simulerar stora känslosvallningar när hon saknar dem och tar fram låtsad glädje för att skyla hjärtesorg. I trängda situationer övergår hon till inrepeterad teaterdialog och hennes son, som avfärdar allt Julia säger som återanvänt, tvivlar på att någonting hos henne är äkta. Men Julias stiliserade konstgjordhet är ett genuint karaktärsdrag och det remarkabla i Benings tolkning är hur hon lyckas förmedla det utan att någonsin släppa någon in bakom masken. Det finns ingen skillnad mellan att spela Julia och vara henne. Filmen om henne är värd att se enbart för Annette Bening.