Doftlös filmatisering av sextiotalsskildring
Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö
Regi: Martin Asphaug
Filmstaden
2/5
Två pojkar på väg in i manligheten leker med ett Märklintåg. En scen i Martin Asphaugs filmatisering av Håkan Nessers roman om vuxenblivande i sextiotalet slår an en kongenial ton. Inte bara som metafor för tidsandan och tematiken. Här är det i lika hög grad hela filmen - och den tradition av svensk folkhemsnostalgi den står för - som kan skönjas i modelljärnvägens välordnade landskap.
Regi och upphovsmannaskap brukar av hävd kopplas samman vad gäller film. Andra viktiga kreativa roller i filmskapandet får oftast stå tillbaka när man ska identifiera konstnären. I fallet Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö ligger naturligtvis Nesser själv (som också medförfattat manus) nära till hands. Inte minst som Asphaug framstår som en ganska slätstruken iscensättare. Mest känns dock filmen som ett typiskt verk av producenten Waldemar Bergendahl.
En filmproducent fattar andra typer av beslut än regissör och manusförfattare. En films hela finish och design vilar inte sällan på starka personligheters dådkraft bakom kulisser och story.
Bergendahl har också under de senaste decennierna inrättat ett eget landskap i den svenska filmen. Kådisbellan, Lotta på Bråkmakargatan eller 1939. Alla delar de en lika tidlös som oskyldig svenskhet; en ambition att upprätta en idyll och ett barndomsland.
Allt är väl vackert så, och Kim Novak
är också en väldigt bildskön film. De gamla bilarna (Volvo sport, Saab 92, VW-bubblan) glänser i den sol som en gång alltid lyste. I denna sköna (och en gång så nya) värld ska två pojkar förlora sin oskuld. Berättelsen kretsar främst kring Erik (Anton Lundkvist) - en fjortonåring vars trygga värld är stadd i gungning. Mamma är döende i cancer och sommarlovet ska tillbringas med klasskompisen Edmund (Jesper Adelfeldt) och storebror Henry (Jonas Karlsson) i det primitiva familjetorpet.
Deras lärarvikarie Eva (Helena af Sandeberg) är fresterskan. Den kvinna vars roll det är att vända upp och ned på paradiset. Med kvinnan kommer också begäret - det begär som gör pojkar till män, och som gör män onda. Nessers berättelse är inte bara en mörk utvecklingssaga uppbyggd kring den vaknande Eriks mantra cancer, knulla, döden, kärlek. Kim Novak
är också en thriller där en mordgåta får sin lösning efter fyrtio år, när en medelålders Erik återvänder till platsen för brottet.
Problemet är att Asphaugs regi inte riktigt vågar utmana Bergendahls skimrande folkhemsmodell. Visst finns här en story som bär ut i det mörka. Formmässigt dominerar dock ett i alla bemärkelser juvenilt idyllisk ljus. Mest stör tidlösheten. Scenen med tågbanan avslutas med en frontalkrock - någon så dramatisk utmaning drabbar tyvärr aldrig filmens välordnade landskap. Jag minns Nessers roman som en god sextiotalsskildring. Finnes en mer lämplig period att skildra uppbrott och förändring i? I filmversionen saknas tyvärr all tidsfärg. Här finns varken popmusik, politik eller revolt. Eriks och Edmunds väg till manlighet sker mot en fond av fjortonårig svada och vackra bilder som i längden blir lika doftlös som monoton.
Slutligen var det detta med Kim Novak - filmstjärnan som åren runt 1960 gjorde sig mer bemärkt som samlarbild än som aktris. Som ikon får hon här en dubbel funktion. Novak tjänstgör både som en tidstypisk föreställning om kvinnlig fägring, och som en mer tidlös bild av denna fägring som samtidigt ouppnåelig och föraktlig - d v s horan och madonnan i ett. Den senare kvaliteten hos Kim Novak fann redan den store Alfred Hitchcock som använde henne i filmen Vertigo (1960), en film om begär, imitation och falskhet.
Håkan Nesser följer tätt i spåren. När Asphaugs bildbygge flitigt refererar till Hitchcocks mästerverk går det dock fel. Anton Lundqvist är ingen James Stewart. Stefan Nilssons toner fungerar kanske i den svenska sommaren, men står sig slätt mot Bernard Herrmanns suggererande toner. Kvar blir ett antal kitschiga anspelningar som tyvärr ställer denna filmatisering i ett högst obarmhärtigt ljus.
