Misslyckat besök i Svartlien

Pistvakt
Regi: Stephan Apelgren
Filmstaden
2/5

Till en början verkar det mesta vara sig likt i Svartlien. Weeping Willows melankoliska och vackra Blue and Alone som var så karaktäristisk för tv-serien inleder i vanlig ordning. Men redan kort in i sången märks skillnad då den emellanåt slår över i tongångar som närmast brukar höra hemma i västernfilm.
När teaterföreställningen och tv-serien Pistvakt blir film förväntar man sig en fördjupad historia och framförallt många skratt. Tyvärr får vi bara det ena. Och tyvärr är det inte humor vi får. Filmskaparna, som också är skaparna bakom förlagorna, verkar i filmformatet ha velat lite för mycket. Den humor som fanns i tv-serien har ersatts med en allvarligare ton och massor av västernreferenser, som inte riktigt kommer till sin rätt.
I tv-serien var det Bengt-Hans bodega som stod i centrum. Där skvättes det hojtar i mängder och där berättades hela historien om bröderna Marklund och legenden om deras far Stor-Erik. Pierre Lindstedt som spelar Bengt-Hans var tv-seriens största behållning, men han medverkar tyvärr knappt i filmen då något av det första som händer är att han tillsammans med mor Gudrun åker på förlovningsresa till Spanien. Detta är något som filmen verkligen lider av på grund av att Bengt-Hans var navet som allt kretsade kring i tv-serien och bodegan var platsen där humorn skapades.
En annan stor miss är att filmskaparna gräver alltför mycket i myten om Stor-Erik. Den hade mått bäst av att förbli en myt. Som myt var den spännande och låg hela tiden och lurade i bakgrunden. Men i filmen avslöjas sanningen och myten avväpnas helt. Sanningen avslöjas inte bara för oss åskådare utan även för de två yngsta bröderna, vilket fungerar som en katalysator för dramatiken i filmen.
Dramatiken känns dock krystad i den här förpackningen och är framförd med glimten i ögat utan att det helt går fram. De ämnen som tas upp varken berör eller är komiska. Att kombinera dessa två är ingen lätt uppgift, men här får vi varken det ena eller det andra.
Det ska sägas att skådespelarna, Lennart Jähkel, Jacob Nordenstam och Tomas Norström, gör sitt bästa för att spela upp den tillgjorda dramatiken. Trots goda försök från deras sida att rädda filmen från att falla helt platt räcker det inte för att göra den riktigt sevärd. I tv-serien fick de verkligen utrymme att spela ut sina karaktärer, men här blir det bara segt och ofta utan känsla för komisk timing.
Filmen Pistvakt kan inte alls jämföras med tv-serien. Historien om Svartlien hade mått bättre om förlagorna hade lämnats ifred och låtit det stanna vid en lyckad tv-serie.