Oinspirerad återvinning

Elizabethtown
Regi: Cameron Crowe
Royal
2/5

Skodesignern Drew, spelad av Orlando Bloom, har precis fått sparken från sitt jobb och har inte mycket kvar att leva för. Fast besluten att begå självmord får han beskedet att hans far har avlidit. Som äldsta sonen i familjen blir han tvungen att rycka upp sig för att åka till hemstaden Elizabethtown för att begrava fadern. På flygplanet dit träffar han flygvärdinnan Claire, spelad av Kirsten Dunst. Resan tillbaka till sina rötter blir början något helt nytt för Drew.
Regissören Cameron Crowe har ett intresse för frågor kring berömmelse och framgång, och behandlar ofta dess baksidor. Både Tom Cruises karaktär i Jerry Maguire och Orlando Blooms i Elizabethtown är storfräsare som det har gått riktigt snett för. I Crowes näst senaste film Almost Famous är det berömmelsen i sig och hur den påverkar omgivningen som behandlas.
Elizabethtown är på många sätt en kopia av Jerry Maguire, men tyvärr en klart blekare sådan. Jerry Maguire var i sin genre en riktigt bra film som på många sätt träffade rätt. Denna version av samma berättelse är istället ganska misslyckad. Den berättar samma historia om mannen som förlorar allt, börjar om, lär sig något om livet och finner den stora kärleken. Ett stort problem i filmen är att Bloom inte riktigt har den kapacitet som krävs för att spela en sådan roll, vilket föregångaren Cruise har. Bloom passade som stel och underskön alv i Sagan om ringen, men när det kommer till att uttrycka känslor har han inte mycket att komma med.
Det hör oftast den romantiska komedin till att man ska kunna identifiera sig med det blivande kärleksparet och övriga karaktärer. I denna film verkar dock detta inte vara första prioritet. Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Kirsten Dunst gör sitt bästa, men hon arbetar i motvind. Det är en skara osympatiska karaktärer som radas upp i filmen. Drews släkt i hålan Elizabethtown porträtteras på ett sätt som närmast liknar karikatyr. Hela filmen blir en uppvisning i övertydlighet och intentionen att säga något viktigt om livet misslyckas totalt.
Trots detta förgylls filmen då och då av scener som både är charmiga och roliga. Plötsligt glimmar samspelet mellan Dunst och Bloom till, men bara för en kort stund.
På de fyra år som gått sedan Crowe regisserade Vanilla Sky borde han haft tid att arbeta fram ett bättre manus än detta. Crowe har inte mycket nytt att komma med, och det borde man kunna kräva även när man gör en romantisk komedi.