Amerikanska floskler blottas

Gitmo
Regi: Erik Gandini Tarik Saleh
Premiär 10 februari på Fyrisbiografen

Filmarnas själmedvetet naiva rättframhet matchas av en lika avsiktlig framtoning av öppenhet och gästfrihet från militärens sida. Gandini och Saleh är förstås inte de första besökarna vid militärbasen. I flera år har journalister slussats in under former som har en hel del gemensamt med charterturism: sol, palmer, golfbanor och rundturer med guider med perfekt solbränna och gnistrande leenden. Närmare fånglägret än hundratalet meter får medierepresentanterna dock inte komma och frågor om vad som händer innanför besvaras med uttalanden som att man utvinner information som kan hjälpa till i det globala kriget mot terrorism eller mantrat fångarna behandlas på ett fast men humant sätt.
Från första början har det dock florerat rykten om allt annat än human behandling i fånglägret, som fått smeknamnet Gitmo. Rapporterna om brutala förhörsmetoder och tortyr har ökat i takt med att fångar har släppts, även om många har valt att bemöta omvärldens frågor med tystnad. Ett näraliggande exempel är svenske Mehdi Ghezali, vars enda offentliga framträdande sedan han fick komma ifrån Kuba var den beryktade presskonferensen där ingen var intresserad av omständigheterna i fånglägret utan bara ville fastställa om han var terrorist eller inte.
Gandini och Saleh redogör för ett stycke viktig samtidshistoria som om de upptäckte allt detta under filmens tillblivelse. Från protokoll och tidningsartiklar läser de sig till att ansvariga befäl omplacerats för att de inte är tillräckligt hårda mot fångarna och att tortyrmetoderna som kablades ut över världen från det amerikanska krigsfängelset Abu Ghraib i Irak hade utvecklats på Gitmo. Med en detektivklubbs avväpnande direkthet reser filmarna USA runt och söker upp exmilitärer som tjänstgjort i Guantanamo eller Irak.
Som dokumentär är den här mer omedelbar än filmarnas tidigare verk. I synnerhet Gandinis Surplus, ett högröstat manifest om konsumtionssamhällets vanvett, led av ett maxat medieflimmer som distanserade där det borde engagera. Att man den här gången låter stallkamraten Johan Söderberg stå över tjänstgöringen vid klipp- och mixerbordet mår Gitmo bara bra av. I hans ställe målar Krister Linder mer envetet dramatiska ljudmattor som vill understryka den durkdrivna jakten på sanning och rättvisa.
Filmarnas enkla tillvägagångssätt är en medveten arbetsmetod. Naiviteten förlåter en viss svartmålning och lättvindig skuldbeläggning. Det personliga tilltalet, inte minst Salehs pedagogiska berättarröst, blir det känslomässiga kittet som skapar sammanhang när den faktiska bevisföringen inte räcker till. Gitmo kanske inte presenterar några större nyheter om USA:s förehavanden i Guantanamo, men vad den säger tål att höras igen.
För visst är det skrämmande att konfronteras med hur den stora propagandamaskinen i väster matar omvärlden med uppenbara osanningar. Hur de kringgår Genèvekonventionen genom att kalla krigsfångar för unlawful combatants och hur vi låter det passera. Då är det trösterikt att se Gandini och Saleh, med sitt vänstervridna jämnmod, peka ut sprickorna i den falska fasaden. De fångar ögonblicken mellan flosklerna och tillfällen när blickar säger mer än ett idisslat pressmeddelande. Det är olusten och rädslan hos soldater som vill frångå gängse förfarandet och svara på frågor med eftertanke men inte vågar. Det är också stressen som lyser i ögonen på en väldrillad journalistguide i Guantanamo inför vad som hörs från förhörslägret när natten är tyst. Men allra mest är det kanske Mehdi Ghezalis talande tystnad. När Gandini och Saleh till slut får träffa den svenske talibanen är det hans tomma blick som säger mest. Ett slående exempel på filmens dokumentära styrka.