Mycket prat i smart oljedrama

Syriana
Regi: Stephen Gaghan
Royal
3/5

Den politiska thrillern har sina inmutade områden. Sällan har så många av dem fått samsas i en och samma film på det sätt som sker i Syriana. Här har vi såväl internationellt kapital, underrättelsetjänst och olja, som muslimer, det forna Sovjet och utsugna arbetare i tredje världen.
Stephen Gaghan, mannen bakom både manus och regi, författade för några år sedan manus till filmen Traffic. Den gången var det narkotikahandeln i USA och Mexico som nagelfors i Stephen Soderberghs nerviga och drivna regi. I Syriana - som istället fokuserar på oljan - är det inte utan att man saknar Soderberghs flyhänthet. Detta är nämligen en film där en ovanligt vältvinnad och komplex historia tyvärr slarvas bort i ett bitvis ganska hållningslöst och slappt filmarbete.
Vi känner igen greppen från Traffic. Allt börjar i öknen. Inte i Mexico denna gång utan i en namnlös mindre arabstat där oljan naturligtvis är navet i den nationella ekonomin. Sedan går det undan. Vi presenteras för en advokat (Jeffery Wright) som ska nagelfara turerna i en uppmärksammad fusion mellan en oljejätte och en uppstickare som lyckats lägga beslag på Kazakstans oljefält. Vi möter Matt Damon i rollen som slickad analytiker med engagemang i vår lilla oljerepublik, där två bröder (en lämpligt nog sekulariserad och västorienterad, en konservativ) slåss om att ta över makten. Vi möter också Bob Barnes (George Clooney) - en CIA-agent som blir indragen i ett svåröverblickbart spel.
Bob Barnes är så nära en huvudperson man kommer i Syriana. Vi känner igen gestalten - om Gene Hackman hade varit några år yngre hade han varit självskriven i rollen. Här har vi den cyniske, men ändå rättrådige amerikanske agenten som undan för undan inser att han befinner sig i en situation som stinker. En av Syrianas förtjänster är att denna genrens kliché inte exploateras på det sätt vi är vana vid. Bob Barnes öden interfolieras med så många andra intrigtrådar att den vilsenhet han brottas med snart delas av åskådaren.
Den myriadiska strukturen i Syriana hade kunnat vara riktigt snygg och suggestiv, om Gaghan stilmässigt förmått korrespondera med berättelsens irrgångar. Som det är nu är det mest dialog vi får se. Visst finns scener som griper tag och några spänningsmoment som kittlar, men mest ser vi män som pratar. I och för sig hör det också till genren att kika in bakom kulisserna där de stora elefanterna dansar. Problemet är att Gaghan verkar så ivrig att visa spelet bakom dessa kulisser att han glömmer att trigga vår nyfikenhet först.
Kanske har det att göra med det politiska och samhälleliga engagemang som filmen är uppfylld av. Skildringen av den cyniska oljehanteringen uppfylls av ett (för Hollywood) ovanligt kritiskt socialt patos. Gaghan strävar inte bara efter att skapa spänning, Syriana har också ett ärende - att avslöja hur oljeindustri och antidemokratiska rörelser samverkar (och delar på kakan).
Det kanske således är något högst sympatiskt i detta. I en rekorderlig och ärlig politisk thriller av klassiskt snitt redovisas sakernas (olyckliga) tillstånd från topp (oljemagnater och Washington) till botten (gästarbetare vid Persiska viken). Det är när denna vertikala struktur ska problematiseras som Stephen Gaghan går lite vilse i sitt omsorgsfullt komponerade koordinatsystem. Framför allt blir skildringen av hierarkier och makt märkligt genusblind. Detta är en smart och klok film för män om män (som förtrycker varandra), där det andra könet är lika frånvarande som på gatorna i den mest fundamentalistiska arabstat.