Svamlig terroristaction
V för Vendetta
Regi: James McTeigue
Premiär 17/3 på Spegeln
2/5
V för Vendetta såg dagens ljus på 1980-talet som serieroman av den framstående serieförfattaren Alan Moore. Med sin framtidsvision av ett totalitärt Storbritannien lästes serien som ett svidande angrepp på Thatcherregeringens politik. När Hollywood efter nära nog två decennier lyckas göra filmversionen har det politiska klimatet ändrats och nu är det andra saker som står i fokus.
Platsen är London i en snar framtid. En maskerad hämnare som kallar sig för V smyger omkring i gränderna. Snart ska han söka skipa rättvisa med sprängmedel utplacerat i några av stadens mest anrika byggnader och på så vis väcka folket ur deras dvala. Frihetskämpen i leende porslinsmask lånar drag av både Fantomen på Operan och Röda Nejlikan, men den uppdaterade filmversionen är doserad med en extra stor nypa Usama bin Laden. Därmed träder filmen in på minerad mark.
V kapar den regeringsstyrda tv-kanalen för att sända sitt upprop till uppror mot statsmakten och manar det kuvade folket att samlas vid parlamentshusen för ett sällan skådat fyrverkeri. Kopplingen till modern terrorism är uppenbar och filmskaparna väljer att spetsa till det redan kontroversiella ämnet. Det går sådär.
Visst gör inslag som tv-sända tal från terrorister och bomber i tunnelbanan V för Vendetta mer nutidsorienterad men det räcker inte på lång väg för att ge tyngd åt samhällskritiken. Snarare ställer verklighetsanknytningen ännu högre krav. När man då istället skalar bort den politiska komplexitet som fanns i förlagan till fördel för en rätt så pantad entydighet så framstår idéinnehållet som ren spekulation.
Filmen rider lite planlöst på den allmänna vänstervåg som för närvarande sveper genom Hollywood men har därutöver inget att säga.
Det hindrar inte att det pratas en herrans massa i V för Vendetta. Bröderna Wachowski (manus och produktion) följer sin dåliga vana från de två uppföljarna till Matrix att späcka sina actionfilmer med så mycket pseudointellektuellt svammel att man till slut inte orkar lyssna. Alla pratar hela tiden och mest av dem alla pladdrar den vältalige V själv.
Bakom masken erbjuder Hugo Weaving viss smärtlindring. Honom minns många som Agent Smith i redan nämnda trilogi och som Elrond i Sagan om ringen, men här utnyttjar han sin teaterbakgrund tillfullo när han får spela ut sitt vokala och fysiska register. Tack och lov för att åtminstone någon vågar krydda dessa gravallvarliga banaliteter med lite humor.
För de som hellre minns Matrix för hisnande actionsekvenser än filosofiskt tankegods finns ändå lite tröst. Även om inga revolutionerande påhitt är att vänta från V för Vendetta så har bröderna Wachowski skolat in reklamfilmsregissören McTeigue väl. Hans debutfilm spritter till liv i några spänstiga handgemäng som är värda att se. Dessvärre är de alldeles för få för att uppväga det tungfotade dravlet däremellan.
