Grymt naturmöte

Grizzly Man
Regi: Werner Herzog
Premiär: 7 april på Royal
4/5

Om jag visar rädsla så är jag dödens. Då gör de slut på mig, hugger huvudet av mig och hackar mig i små bitar. Då är jag död - men så här långt har jag klarat mig.
Ungefär så sturskt inleder björnentusiasten Timothy Treadwell Grizzly Man. Det är början på en satirisk pärla till scen som blir betydligt mer makaber när man får reda på att kvarlevorna av Treadwell och hans flickvän hittades i en nationalpark hösten 2003. De hade attackerats och blivit delvis uppätna av en utsvulten björn. Under tretton somrar hade Treadwell bott med björnar i Alaska och de sista fem dokumenterade han med videokamera. Grizzly Man består till stora delar av hans bilder.
Det inledande citatet kan utläsas som respekt för grizzlyns farlighet, men det är snarare indikativt på Treadwells självmytologiserande natur. Han såg sig själv som björnarnas beskyddare och som en ekologisk krigare i sitt rätta element. Dokumentären om honom visar en galenpanna och en drömmare som under tältnätterna kramar sin barndoms teddybjörn och som på dagen ger de stora björnarna smeknamn som Mr Chocolate.
Werner Herzog (Fitzcarraldo, Aguirre - Guds vrede) har i många år gjort filmer om självdestruktiva excentriker. Genier eller galningar utanför samhällets råmärken som genom fysiska umbäranden strävar mot extatiska ytterligheter. Att Treadwells öde skulle attrahera den tyske regissören är en självklarhet. Samtidigt är de båda filmarna ett synnerligen omaka par. Amerikanen är en oförblommerad naturromantiker med tro på jättebjörnarnas inneboende fredlighet medan pessimisten Herzog summerar sin uppfattning om naturen med orden kaos och mord.
Kontrasten kunde inte ha varit större mellan Herzogs obetalbart anspråksfulla berättarröst och den överårige surfarkillen med temperamentet hos en Bolibompa-programledare på safari. När Treadwell stöter på färsk avföring så lovordar han dess varma skönhet - det har ju nyss varit inuti en björn Med förställd falsettröst talar han gång på gång om för björnarna hur mycket han älskar dem och när de ryter ifrån så blir de tillrättavisade som små barn.
Det hade varit enkelt för Herzog att bara driva med sådan idealism, men han hyser förståelse för Treadwells monomani och låter sig imponeras av hans tveklösa förmågor. Björnfanatikern var alldeles tydligt en begåvad amatörfilmare och många av filmens välfångade djurbilder är skimrande naturfotografi.
Mest är ändå Herzog intresserad av de krafter som driver en halvalkoholiserad skådiswannabe till att söka meningen med livet bland livsfarliga björnar. Till sin hjälp har han haft hundratals timmar av Treadwells eget material där opåkallat kommandokravlande i djungeln varvas med intima bekännelser framför kameran. Ur Treadwells uppseendeväckande beteende mejslar Herzog fram frågor kring identitetsskapande och vår moderna tv-kultur. Även om det här finns scener som kan beskrivas som rent dråpliga är den avgrundsdjupa tragiken aldrig långt borta.
Filmen om Timothy Treadwell är oavbrutet fascinerande och inte så sällan skakande. Den har sin utgångspunkt i en bedrövlig händelse, men den blir aldrig sensationalistisk. Grizzly Man är en grym och vacker sammanstötning mellan människa och natur. Som sådan sällar den sig till Herzogs allra bästa.