Ointressant formexperiment

Container
Regi: Lukas Moodysson
Premiär 19/5 på Fyrisbiografen
1/5

Det är inte lätt att beskriva Lukas Moodyssons nya film Container. Vi får i filmen möta en transsexuell man som med sin inre röst, en kvinnas röst, filosoferar om livet, samhället och könsidentitet. Den kvinnliga berättarrösten är ständigt närvarande i filmen och läser upp vad som närmast kan beskrivas som en lång dikt. Moodysson har gått ifrån det mer publiktillvända i Fucking Åmål och Tillsammans och har låtit sina mer poetiska sidor komma fram.
De svartvita bilderna visar den manliga huvudpersonen och hans kvinnliga skepnad om vartannat när de gör de märkligaste saker i en lägenhet och på ett hotellrum, ibland tillsammans och ibland var för sig. Det är i berättarröstens filosoferande som något som liknar en berättelse tar form. Mitt bland det oftast ointressanta pratet om döda porrstjärnor, Paris Hilton och Tjernobyl får vi höra berättelsen om en mycket olycklig person fångad i fel kropp.
Container kan troligen kallas många saker: poetisk, annorlunda, experimentell, etc. Dock kan den aldrig kallas lätttillgänglig. Det är förstås hedervärt att göra något nytt och annorlunda i svensk film och det är verkligen vad detta är, men viljan att kommunicera med en publik är väldigt liten. Det är svårt att hitta mening i den långa dikten, och kopplingen mellan det som berättas med bilder och det som sägs av berättarrösten är ofta mycket lös. Porträttet är, trots att vi får höra personens innersta tankar under hela filmen, alldeles för ytligt och vi bjuds aldrig in att lära känna personen på djupet. Det som kunde ha varit en mycket stark berättelse förloras på vägen. Moodysson jobbar så mycket på att vara annorlunda att det bara blir tillgjort och konstigt. Han tycks inte förstå att han redan när han gjorde sina tidiga filmer var annorlunda. Hans filmer nådde miljontals människor, och hade samtidigt en sällan skådad skärpa och udd. Till skillnad från de flesta av sina kollegor i svensk film hade han en helt egen och unik röst.
Moodyssons filmskapande har verkligen tagit sig en olycklig vändning. I senaste filmen Ett hål i mitt hjärta och nu Container visar han en sida som inte är riktigt lika angenäm som vi är vana vid. Det han sysslat med i sina två senaste filmer är en form av slött experimenterande med filmberättandet som istället för att vara intressant bara gör en likgiltig. Man kan bara hoppas att Moodysson tar sitt förnuft till fånga och vänder tillbaka till berättarglädjen och publiken i sin nästa film.