Besvärande storvulenhet

The Lady in the Water
Regi: M. Night Shyamalan
(Premiär på Spegeln 15 september)
1/5

Monumental framgång erbjuder god jordmån för hybris. Spökdeckaren Sjätte sinnet följdes upp av en rad filmer med anspråk som vida överträffar deras grundstoff. Visserligen bevisar Unbreakable att det inte behöver vara en dum idé att regissera en superhjältefilm som om det vore Bergman. Storvulenheten är mer besvärande i Signs och The Village som båda också lider av egensnickrad logik. Ändå har M. Night Shyamalan klarat balansakten genom en lustfylld känsla för historieberättande. Med Lady in the Water tar han sig till slut vatten över huvudet.
Kvinnan i fråga dyker upp i poolen i ett nedgånget bostadskomplex. Hon säger att hon kommer från den Blå Världen. Vi människor har nämligen tappat kontakten med en ursprunglig havsvärld i vår strävan efter makt och ägande. Havsnymfen är här för att få oss på rätt väg igen och hon börjar med den lokale vicevärden.
Från början skrev Shyamalan det här som en saga för sina barn. Det märks. Godnattsagan känns framspånad på sängkanten och där borde den ha fått stanna. Den jönsiga berättelsen släpar sig fram, ständigt på förvirringens rand, och lunket avbryts bara av några få utbrott av sömndrucken inspiration. Shyamalans hemvävda mytologi har skrattretande låg angelägenhetsgrad för någon utanför familjen. När han till råga på allt ger sig själv en nyckelroll i filmen som författaren som bokstavligen kommer att förändra världen med sitt skrivande når självgodheten löjeväckande proportioner.
Bortsett från hans egen träplanksliknande insats tillhör resten av den obegripligt namnkunniga ensemblen, med Paul Giamattis (Sideways) stammande vicevärd som självklar höjdpunkt, en av filmens verkligt få förtjänster. Till dessa hör också Christopher Doyles självlysande filmfoto. Men även om det förgyller den trista vistelsen så är det bortkastat på en saga utan känsla för magi. The Lady in the Water är en pompös moralitet om att vi behöver berättelser för att förstå oss själva. Ironiskt nog saknar den all form av berättarglädje.