Mer känsla än fördjupning
Redan första bilden slår an en ton av trotsighet. En ung kvinna ligger tillbakalutad framför ett dignande tårtbord med en blick som utmanar oss att försöka tränga bakom hennes fasad. Men Sofia Coppolas film om drottningen som blivit själva sinnebilden för självupptagenhet är lika ointresserad av psykologiska och politiska resonemang som sin huvudperson. Från de stilsäkra Virgin Suicides och Lost in Translation vet vi att Coppola föredrar känsla och sinnesstämningar framför historieberättande eller traditionell fördjupning. Så väntar man sig en regelrätt biografi från revolutionstiden lär man bli besviken.
Visserligen får vi följa Marie Antoinette från hennes ankomst till det franska hovet tills revolutionen tvingar kungafamiljen från Versailles, men fokus är aldrig på de stora skeendena. Enligt filmen var det främst ett kärlekslöst äktenskap och pressen att avla en tronarvinge som drev denna unga kvinna i gyllene bur till hennes beryktat dekadenta leverne. Det är i detta överdåd som Coppola verkligen hittar hem.
Marie Antoinette är berättad i drömska tablåer som är djupt förföriska att både se och höra på. Den anakronistiska musikläggningen som inkluderar alltifrån The Cure till Aphex Twin integreras utan minsta känsla av gimmick. När Siouxsie and the Banshees ljuder över dansgolvet på en maskeradbal känns det fullständigt logiskt.
Det är mycket fester till gryningen i snygga kläder i Coppolas filmer och även om dessa utspelar sig för 300 år sedan så är lite av hennes poäng att det här lika gärna kunde vara Paris Hilton. Som den unga drottningen med huvudet bland molnen gör Kirsten Dunst en påtagligt lyhörd prestation. Men trots Dunst förmåga att besjäla sin karaktär förblir Marie Antoinette en gåta.
Coppola är makalös på att frammana känslan av slutna världar och isolerade människor. Man hade önskat att hon hade vågat löpa linan ut i sin skildring av världsfrånvändhet. Men när verkligheten utanför Versailles knackar på så dras Coppola in i ett typiskt historieberättande hon inte alls behärskar. Den krampaktiga avslutningen anstår inte en kaxig film som tidigare så lustfyllt värjt sig från både storpolitik och tradition.
