Ömsint mellan nakenchockerna
New York som smältdegel och hedonistiskt utopia. Temat är inte direkt nytt, även om distributörens programmaterial frikostigt vill styra associationerna till vår samtid genom att placera filmens bohemiskt sexuella frigjordhet i ett tillstånd post 9/11.
I centrum står samlevnadsterapeuten Sofia Lin (Sook-Yin Lee). I sitt själasörjande värv möter hon det homosexuella paret James (Paul James) och Jamie (PJ DeBoy) som vill öppna sitt förhållande för en tredje part. I terapin framkommer att terapeuten själv aldrig upplevt en orgasm, varpå hennes bägge klienter bjuder in henne till klubben Shortbus - en erotisk frizon i den urbana djungeln,
Sofias dras nu in i en omvälvande virvel av händelser där den utopiska öppenheten snart antar formen av en dystopi; en fåfäng och glädjelös jakt på den kroppsliga och själsliga förlösning som avståndet mellan den moderna stadens människor förhindrar eller kanske rent av omöjliggör.
Det är en värld som känns igen. Lou Reeds, Andy Warhols eller John Cassavetes dionysiska och dynamiska sextiotalistiska Manhattan återkommer i en ny dräkt. Shortbus bygger sin estetik på indiekulturens frisinnade och allomfattande post-allting-tilltal, där referenspunkter kan vara allt från filmer som My Private Idaho till låtar som Venus in Furs (som lånar ut namnet Severin till en rollfigur med dominant läggning) eller våra svenska progghjältar Nationalteatern (som figurerar i retro-tappning med The Ark i en av filmens nyckelscener). Det är en estetik där en Jackson Polock-målning vanvördigt kan profaneras av en ejakulation vars effekt i samma ögonblick också blir ett vördsamt tillägg till mästarens action-måleri.
John Cameron Mitchell utmanar också hellre den goda smaken erotiskt än estetiskt. Sällan har väl en icke-pornografisk spelfilm varit så utmanande. Det är dock snarare i det intimt psykologiska dramat än i de intima närbilderna som Shortbus berör. De påträngande sexscenerna framstår efter hand som både estetiskt och berättarmässigt onödiga attraktioner i en film som mellan nakenchockerna faktiskt förmår berätta både allvarligt och ömsint om en handfull trasiga själars kamp mot främlingskapet.
