För vårt låga nöjes skull

Jackass Number Two
Regi: Jeff Tremaine
3/5
(Premiär 8 december)

Om man så bara sett snuttvis av MTV-serien som ligger till grund för filmerna så kan man konceptet: En räcka slumpvis arrangerade sketcher med en bunt självplågare och sadister som försöker toppa varandra i smärttolerans och förödmjukelse. Det hela är mycket roligt.
Tjusningen i att se vuxna män omsorgsfullt iscensätta på alla vis svidande fylleskämt med lika delar ohämmad kiss bajs-humor och illa dold bögnoja är lika tvivelaktig som den är obestridlig. Den överhängande risken att någon ska göra sig ordentligt illa är del av den tvångsmässiga attraktionskraften i denna skojfriska självstympningskavalkad. Det vore lumpet att här avslöja detaljer om filmens våghalsigheter och smaklösheter, de ska utforskas på egen hand, men det kan försäkras att bägge är grövre och snuskigare än i tv-serien. Jakten på gränserna för fysisk humor är snäppet mer kväljande denna vända. Drar man sig för att se dessa före detta stuntmän och skateboardare utsätta varandra och sig själva för fekalier och allehanda kroppsvätskor så ska man ta sig en funderare innan man sätter sig i salongen.
Annars är det ändå på bio Jackass Number Two ska ses. Trots de låga filmiska ambitionerna i denna gonzohumor så tjänar den mycket på den kollektiva biografupplevelsen där vi i kapp kan gapflabba eller stöna och kippa efter andan. Som för att ytterligare motivera sin plats på bio kommer en oväntat spektakulär överraskning mot slutet där brödraskapet vill inlemma sig i en anrik filmtradition som inkluderar våldshumoristerna Gråben och Hjulben och Helan och Halvan. Visst finns här en poäng att plocka, även om det också är en smula ansträngt som försök att berättiga sin primalhumor. Hade man till detta fogat en förhistorisk scen där grabbarna uppfinner humorn kring lägerelden genom att klubba varandra i huvudet så hade cirkeln verkligen slutits kring deras neandertal-slapstick.