Filmrecensioner

Ghost Rider
Regi: Mark Steven Johnson
(Premiär 16 mars på Spegeln)
2/5

Varför mannen bakom det stelbenta prakthaveriet Daredevil får regissera en ny superhjältefilm är nära nog obegripligt. Inte heller är det lätt att förstå varför Nicolas Cage länge haft den som drömroll, denna hämnande motorcykelknutte med skallen i brand. Serieförlagans ramberättelse är synnerligen snäv och filmen förnyar ingalunda konceptet: En pakt med mörkrets makter förvandlar hjälten till en fordonsburen vålnad som varvar sina nattliga turer i djävulens ledband med att smälla på bus, lite vid sidan av sådär. Elvisfantasten Cage har förvisso alltid haft en vurm för billig amerikana och vitt slödder, och är det något som finns i överflöd här så är det brudar, bågar och halvdassig rock n roll.
Det förstnämnda representeras med glans av den sympatiska Eva Mendes, som genom hela filmen bystar omkring med den sorts gravitationsupphävande stuns som endast kan rättfärdigas av att hon avbildar en seriefigurs fysiska företräden. Tacknämligt nog gör inte heller Cage några seriösa ansatser utan är passande bränd som Johnny Blaze. Den nyckfulla spelstilen påminner mer om hans långbensaktiga töntighet i tidiga filmer som Peggy Sue gifte sig och Arizona junior än sentida veck-i-pannan-prestationer. Det är roligt att återse.
Mindre skoj är Peter Fonda, vars fnösketorra insats som hin håle är föga mer än en blinkning åt 60-talets epokgörande motorcykelfilmer, och Wes Bentley som hans avfälling. Bägge förlitar sig på digital manipulation av röst och rörelse, men det finns inte mycket att bygga på när avsaknaden av snärt i snack och steg är så total. Specialeffekterna är skapligt smaskiga men vad hjälper det när sammandrabbningarna i övrigt saknar sprak.
I dessa dagar, när varenda stålman och läderlapp ska ha något viktigt att säga om utanförskap och om hur det är att vara människa, är det befriande med en serietidningsfilmatisering som så helhjärtat omfamnar sina skräpkultursanor. Visst finns det underhållningsvärde i den här spökryttarens sunkiga b-filmston. Inte desto mindre är det en ganska rutten rulle.
Christoffer Olofsson

Mörktblånästansvart
Regi: Daniel Sánchez Arévalo
(Premiär 16 mars)
4/5

Spansk film har under lång tid i det närmaste varit synonym med Pedro Almodovar. Han har tillsammans med några få regissörer som Julio Medem (De älskande vid Polcirkeln och Sex Lucia) och Alejandro Amenábar (The Others och Abre los ojos) dominerat den spanska film som visats på svenska biografer under de senaste decennierna. Därför är det lite extra roligt när ett nytt namn sällar sig till denna exklusiva skara. Filmskaparen i fråga heter Daniel Sánchez Arévalo och har både skrivit och regisserat långfilmsdebuten Mörktblånästansvart.
Filmen är ett starkt drama med humoristiska undertoner om Jorge som tvingas ta hand om sin svårt sjuke far, har kärleksproblem med grannen Natalie, och övertalas att göra sin sterile brors flickvän Paula med barn. Jorges liv har sedan fadern fick en stroke präglats av en känsla av hopplöshet. Han har inte haft någon möjlighet att påverka sin situation, men saker och ting är på väg att förändras.
Trots att mycket av det som händer i filmen borde uppfattas som sådant som inte händer i verkligheten känns det hela trovärdigt. Det märks att Sánchez Arévalo är en naturlig berättare och han kommer här med några nya berättargrepp som i sammanhanget känns nyskapande och roliga. Jorge och de andra i det rika persongalleriet är mycket starka karaktärer som är lätta att ta till sitt hjärta. Sánchez Arévalo har omsorgsfullt sett till att alla karaktärer i filmen, hur liten roll de än har, beskrivs både nyanserat och levande. Detta lyckas han med på ett strålande sätt, mycket tack vare utmärkta skådespelarinsatser.
Mörktblånästansvart är helt i klass med några av de bästa spanska filmerna som har kommit de senaste åren. Filmen berör på ett lågmält sätt, utan stora känslosvallningar eller överdrifter. Detta är en debut som lovar stort för framtiden för Sánchez Arévalo.
Niclas Gillberg