Filmrecensioner

La vie en rose - berättelsen om Edith Piaf
Regi: Olivier Dahan
(Premiär 30 mars på Royal)
4/5

Hur bär man sig åt för att göra film om en av sitt lands mest älskade personligheter? Vad väljer man att berätta och vad väljer man bort? I La vie en rose eller La môme som är filmens originaltitel har regissören Olivier Dahan (La vie promise, De blodröda floderna 2) gjort sitt porträtt av den franska nationalikonen Edith Piaf.
Det märks att Dahan har haft problem att sålla bland allt som finns att berätta om Piafs liv och det märks även att han har haft lite svårt att bestämma sig för hur han ska berätta historien. Filmen börjar i Piafs tuffa barndom och avslutas först på dödsbädden. Den skrider ständigt framåt kronologiskt, men gör hela tiden tidsförflyttningar både framåt och bakåt. Det blir tillslut några tidshopp för mycket. Detta är dock lätt att ha överseende med då filmen i så hög grad styrs av känslor och passion precis som Piaf själv. Den fragmentariska strukturen blir på ett sätt en spegling av Piafs brokiga liv.
Piafs musik spelar förstås en viktig roll i filmen och passar utmärkt som förstärkare av filmens ofta starka känslostormar. Några gånger blir det på gränsen till för sentimentalt, men filmen kommer undan med det eftersom det handlar just om Piaf själv. Trots att eländet inte vet sina gränser och att det i längden är nära att bli för många känsloutspel är det omöjligt att inte känna med Piaf hela filmen igenom. Porträttet är inte alltid det mest smickrande, men dessa nyanser gör det också mer ärligt, trovärdigt och fullt av liv.
För Piaf-älskaren är denna film verkligen ett måste, men det är en tillräckligt stark historia för att kännas angelägen även för oss mer oinvigda.
Niclas Gillberg

Den nya världen
Regi: Emanuele Crialese
(Premiär 30 mars på Fyris)
4/5

Emigranternas strapatsrika färd över Atlanten är ett återkommande motiv i mången filmklassiker. Gudfadern II och vår egen Utvandrarna utgör bara de mest kända exemplen. Emanuele Crialese når måhända inte sådana höjder, men hans förmåga att förvalta traditionen är tillräckligt imponerande i sig.
Drömmen om det nya landet har en mytisk kraft som ger filmen dess driv. Att drömmen inte alltid är förankrad i verkligheten slås tidigt fast med några komiskt överdrivna fotografier av livet i Amerika, där en kvinna visar upp en lök större än den största vattenmelon och där pengar bokstavligen växer på träd. Illusion eller inte, fotografierna bidrar till att hela familjen Mancuso, med fadern Salvatore i spetsen, lämnar sin gård på Sicilien och söker lyckan på andra sidan havet. På den transatlantiska båten söker en ensam brittisk dam familjens sällskap, och en udda allians tar form. Filmens tredje del är också den längsta och det är här, när familjen kliver i land vid gränsen till det nya landet, som filmen verkligen blottar sin själ.
För att komma in genom nålsögat (en svensk översättning av filmens internationella titel skulle bli Den gyllene dörren, som faktiskt säger mer om var filmens fokus ligger än originalets Nuevomondo) dras man genom en grym urvalsprocess där svaga och mindre intelligenta skickas tillbaks till hemlandet och där ogifta kvinnor auktioneras bort till hugade spekulanter. Crialese nagelfar detta obevekliga system med indignerat temperament utan att bli alltför känslosam. Med undantag för några enstaka melodramatiska felsteg och det tveksamma beslutet att lämna brittiskan Lucys bakgrund så mystisk, präglas hans film av en fin balansgång mellan återhållsamhet och affekt; mellan det sakliga och det drömska.
Den magiska realismen återkommer i en rad sekvenser som knyter an till de absurda fotografierna av amerikanskt välstånd, men även till en anrik italiensk filmtradition med bröderna Taviani som främsta företrädare. Därutöver gör ett osedvanligt känsligt ljudarbete tillsammans med filmfotografen Agnès Godards magnifika bilder Den nya världen till en direkt sensuell filmupplevelse. Genom att värma upp ett välbekant tema med djupt humanistisk samhällskritik lyckas Crialese berätta något eget om de förtrycktas kamratskap och om förhoppningarna om att återfödas i en ny värld.
Christoffer Olofsson