FILMRECENSIONER

Bourne Ultimatum
Regi: Paul Greengrass
(Premiär: 14 september på SF)
3/5

Han är tillbaka för en tredje skopa holmgångar med allehanda lönnmördare - mannen med svärta i blick och dynamit i nävarna Den här gången har agenten utan minne beslutat sig för att en gång för alla reda ut vem som bär skulden för allt elände som hänt honom.
En tanke slår en direkt: klurade han inte ut det där redan i de två första filmerna? Man lägger pussel med sina minnesbilder om vem som sa vad i de två föregångarna och undrar om trilogins avslutande del verkligen kan ha något nytt att komma med i frågan. Utan att avslöja för mycket om filmens naiva och prydliga klimax kan man påstå att det framstår i bättre dager om man väljer att se filmen som en självreflexiv studie i uppföljarfilmens cykliska natur.
Inte för att vi som gillar sådant här egentligen förväntar oss några inspirerade nymodigheter. Det vi dock har blivit bortskämda med är sällsynt grundmurad hantverksskicklighet från alla inblandade, framför allt i Doug Limans Bourne Identity, och på den punkten gör den nya filmen ingen besviken. Omedelbart dunkar den igenom några explosiva och välmonterade spektakelscener som naglar fast oss i biostolen och blåser bort all eftertänksamhet.
Efter den fladdrigt hektiska Bourne Supremacy återfår Paul Greengrass fattningen och hittar tillbaka till den första filmens intensiva ögonblicksnärvaro och Bournes metodiska snille. Enda bristen här är att man prompt låter sin hjälte glänsa genom att intelligenta människor helt oprovocerat förvandlas till pantskallar runtomkring honom. Plåster på såren är förvisso att några av dessa spelas av gräddan av amerikansk skådespelarelit.
Filmserien har ju haft den goda vanan att hyra in oscarsnominerad talang - tidigare Chris Cooper och Joan Allen, här den fantastiska David Strathairn - för att få på nöten av Matt Damon. Det vittnar om kvalitet och ambition att karaktärsskådespelarna fullständigt smälter in och aldrig känns som att de slummar för kosingens skull. Damon agerar återigen filmens känslomässiga ankare med den äran. Han är sylvass i sin precision mitt emellan pojkaktig sårbarhet och mördarmaskin. Hans betydelse för seriens framgång bör inte underskattas.
Skådespeleriet befinner sig alltså skyhögt ovanför det hos konkurrerande actiondockor, omsorgen för detaljer likaså. Ändå infinner sig den här gången en mättnadskänsla en bra bit före målstrecket. Ingen intellektuell makeover eller politisk ytfernissa kan skyla över det faktum att vi kan upplägget lite för väl vid det här laget. När dessutom Paul Greengrass återigen visar att han saknar sin föregångares förmåga till balansgång mellan spektakel och trovärdighet, är det nog dags att begrava Jason Bourne innan han glömmer något nytt.
Christoffer Olofsson

Ett öga rött
Regi: Daniel Wallentin
(Filmstaden)
2/5

Jonas Hassan Khemiri förde i sin debutroman Ett öga rött in Rinkeby i litteraturen på ett nytt sätt. Han lät inte bara dialogen föra fram förortens idiom - hela berättelsen var skriven på rinkebysvenska. Hur överför man då ett sådant berättande till film? Går några visuella motsvarigheter till Khemiris innovativa språkdräkt att uppbringa?
Om de finns har i alla fall Daniel Wallentin inte nyttjat dem i sin filmatisering. Filmen Ett öga rött är en högst konventionell bildberättelse i de flesta avseenden - bortsett från ett antal skruvade försök att i drömscener och fantasier nå den magiska realism som brukar förknippas med främmande kulturer. Annars är det mest i dialogen och i huvudpersonens flitiga berättarröst som det låter förort.
Det cirklar kring Hamin (Youssef Skhayri), en grabb i tonåren med marockanskt påbrå som förlorar sin mor. Pappan (Hassan Brijany) vill i sin sorg göra en omstart i livet och bryter upp från förorten. Till Hamins stora förtrytelse börjar han också aktivt förtränga sitt arabiska arv för att istället omfamna det svenska. I den nya innerstadslyan ljuder Lundell och Abba - vars kaviar och surströmming dessutom får plats på matbordet.
Hamin gör tvärtom. Han vårdar mammans (och förortens) minne genom sin egen jihad - en kamp mot integration och förändring. I början inskränker sig vapnen till en flitigt använd anteckningsbok och en parabol (som pappa vägrar använda), men när han får tag i en åldrig pistol blir hans omsorg om den etniska identiteten farligare.
Visst är det ofta roligt och träffande - inte minst lysande Hassan Brijany. Samtidigt leder nedslipandet av förlagans vassa kanter (både i form och i innehåll) till en slätstrukenhet som i längden irriterar. Far och son drar åt var sitt håll i en sorgeprocess. Deras konflikt betecknar samtidigt ett politiskt och kulturellt vägskäl. Om inte Hamin gjorts till ett så stjärnögt charmtroll, och om inte vägen till patriarkal försoning lagts så spikrakt i berättelsen, hade en tänkvärd och brännande samtidsskildring legat inom räckhåll. Nu tar sagotonen och leken över. Ett öga rött blir tyvärr mest en lite osmaklig uppgradering av gamla Mitt liv som hund. Åter solkad svensk idyll som gestaltas ur barnets oskyldiga perspektiv - åter manlig gemenskap mellan generationer som slutgiltigt mål.
Per Vesterlund

En ung Jane Austen
Regi: Julian Jarrold
(Premiär: 14 september på SF)
3/5

Jane Austen har alltid setts som en motsägelsefull författare. Samtidigt som hon själv var ogift och inte tycktes ha haft en enda romans under sitt korta liv är hon känd som en författare som med lätthet skrev om kärlek och passion. Detta var före 2003 då biografin Becoming Jane Austen - A Life kom ut. Där presenterades nya fakta om en romans som 20-åriga Jane hade med en man i samma ålder. Det är denna romans som En ung Jane Austen handlar om.
Den unga Jane Austen spelas av Anne Hathaway (Djävulen bär Prada, Brokeback Mountain) och man kan misstänka att hon fått rollen just för att en gång för alla slå hål på myten om Jane Austen som en tråkig ungmö. Hathaway gör det bra, men lyckas kanske inte riktigt uttrycka det djup som ett porträtt av det här slaget skulle behöva.
Filmen är till en början lite trevande och hela första timmen känns som en enda lång etablering av vad som komma skall. Om första delen går på tomgång så är den sista halvtimmen istället mycket bra och innehåller alla de känslor man väntar sig när Jane Austen är i farten. Filmen hade dock blivit mer intressant om Austens författarskap behandlades mer ingående.
En ung Jane Austen är på många sätt en kommentar till Austens egna verk. Under stora delar av filmen tar refererandet över för mycket och det känns nästan som att det är Stolthet och fördom man ser. Plötsligt tycks allt Austen någonsin skrivit om vara självupplevt. Det är förstås ingen slump att hon också börjar skriva just nämnda bok under filmens gång. Inte helt subtilt kan tyckas.
Som helhet är ändå En ung Jane Austen en välgjord film i sann Jane Austen-anda som till slut blir riktigt rörande.
Niclas Gillberg