FILMRECENSIONER

Sicko
Regi: Michael Moore
(Premiär 5 oktober på SF)
3/5

Finns det någon man är mer less på än Michael Moore? Han har nu gjort fyra dokumentärer som är uppbyggda på nästan exakt samma sätt och där han ger sig på det amerikanska samhället med en aldrig sinande skoningslöshet. Visst är det befogade attacker han går till, men det blir lite väl mycket och ensidigt i längden. Trots det är det svårt att låta bli att ryckas med i hans filmer.
I Sicko får sig det amerikanska sjukvårdssystemet en välförtjänt känga. Filmen handlar om dem som blir utblottade på grund av sina sjukdomar trots att de har en god försäkring. Det handlar om skyhöga självrisker och hur försäkringsbolagen gör allt för att slippa betala för sina kunder.
I sina försök att påvisa för sina landsmän hur absurt det amerikanska systemet är beger sig Moore till Kanada och Europa för en jämförelse. Detta är en av filmens svagare delar. Michael Moore åker runt till sjukhus och sakkunniga och ställer retoriska frågor och spelar sedan förvånad när han får reda på hur bra det är i andra länder. Många av intervjuobjekten känns också regisserade för att passa in i filmen.
Trots betydande brister, inte minst i musikval, får Michael Moore återigen ihop det till slut. Filmen är intressant och han har många bra poänger. Sicko ger perpektiv på tillvaron och det upprör att det kan gå till såhär i ett av världens rikaste länder.
Man kan slutligen konstatera att det går utför för Michael Moore. För varje film sedan hans första dokumentär Roger and Me har kvaliteten sänkts märkbart. Man blir mer och mer trött på honom som person och på formen. Det är för all del värt att se Sicko, men det är Moores svagaste dokumentär hittills.
Niclas Gillberg

Stardust
Regi: Matthew Vaughn
(Premiär: 5 oktober på SF)
3/5

Fantasysagan Stardust är en märkligt splittrad historia. Efter att ha bevittnat ett stjärnfall lovar den kärlekskranke Tristan att hämta hem meteoriten för att vinna en kvinnas gunst, förstås helt omedveten om att allehanda häxor och onda prinsar också har tagit upp jakten på den fallna stjärnan. Utan att vara bekant med förlagan, som skrivits av alla svartklädda serietidningsfantasters favorit Neil Gaiman, får man förmoda att det mesta av uppfinningsrikedomen kommer från hans penna. Däremot kan filmens hurtiga glättighet helt och hållet tillskrivas regissören.
Matthew Vaughn debuterade med gangsterklyschiga Layer Cake och i stället för att lita till sagans bärkraft attackerar han den med fullt actionställ. Resultatet blir ofta till en överklippt resumé där karaktärer avbryts mitt i meningar för att regissören har brått till nästa scen.
På samma vis är de ambitiösa specialeffekterna en missriktad satsning. Sagans tidlöshet hade mått bättre om inte de digitala musklerna spänts fullt så ivrigt, för här ställer sig datorerna i vägen för fantasin. Samma sak gäller för den anonyma stråkorkesterbombasmen som fyller varenda dialogpaus. Överlag uppvisar Vaughn en påtaglig motvilja till andrum och gör alltför många räddhågsna helgarderingar.
Ändå vinner Stardust i längden. Filmen befolkas av ett talangsprängt persongalleri och det är svårt att värja sig mot Ricky Gervais som slemmig affärsman eller Michelle Pfeiffer som ungdomsfixerad häxa. I rollen som Tristan växer den inledningsvis storögt tafatte Charlie Cox med uppgiften och, till skillnad från mycket i den omgivande filmen, gör han det genom att inte ta i så förtvivlat.
Det är också när Matthew Vaughn släpper sitt krampaktiga grepp om Gaimans skröna som den tillåts blomma ut i tilltalande rörighet. Med det vänds också flera av filmens tidigare brister till charmfulla fördelar och filmen får en gammeldags trivsamhet över sig. Den utvecklar sig till en näpen kärlekshistoria som det slår blixtar om, långt mer effektfulla än den datorgenererade varianten.
Christoffer Olofsson

Järnets änglar
Regi: Agneta Fagerström-Olsson
(Filmstaden)
2/5

Järnets änglar är en film jag väldigt gärna skulle vilja tycka om. Den tar på ett handfast sätt plats i vardagslivet, den har en rad goda skådespelare och den har sympatiska och angelägna teman.
Agneta Fagerström-Olsson slog igenom med den finstämt poetiskt realistiska tv-filmen Seppan på åttiotalet. Hon har sedan dess varvat tv-dramatik och biograffilm - inte sällan med en dragning åt det burleska och magiskt realistiska. Här ser vi ett återvändande till vardagstonerna från genombrottet. I fokus står tre kvinnor som alla arbetar vid stålverket i Luleå. På fritiden spelar och sjunger de i ett lokalt band - stuket är folkmusik/rock/irländskt/etc - allt är upplagt för den varma komedi om kärlek, jobb och fritid som annonseras i förhandsmaterialet.
Även karaktärer i en komedi måste drabbas av problem för att det ska bli något berättande av. Problemet här är att de tre huvudpersonerna är inbegripna i en sådan makalös uppsättning av eländesfaktorer att alla anspråk på vardagskomik äventyras redan i manus. Ensamstående mamman Mona (Kajsa Ernst) är alkoholiserad och bitter. Ensamma Annbritt (Elisabeth Carlsson) sköter en åldrig far och brottas med en despotisk ex-sambo. Unga Blondie (Moa Zerpe) missköter arbetet och lever med ensam mamma och autistisk lillebror. Till detta utgångsläge adderas sedan allt från dödsfall och oönskade graviditeter till socialnämndsingripanden.
Problemet med Järnets änglar är att Fagerström-Olsson vill berätta alldeles för mycket om alldeles för många personer. Samt att hon inte verkar litar på bilden. När Mona sitter med utrunnet smink i den svarta polarnatten så borde det räcka långt med Kajsa Ernsts själva uppenbarelse (jag minns henne som formidabel i Masjävlar här om året). Här måste dock till skrik och kvidanden och helt överflödiga repliker: Mona är ensam, Mona är gammal. Och så håller det på. Allt som händer personerna kommenteras och utageras på de mest övertydliga sätt.
Det är synd att en regissör som en gång på ett så vackert sätt lämnade så mycket outsagt nu skriver åskådaren allt på näsan. En film om ensamhet borde kunna gestalta sitt tema genom bilder och ljud. Här pratar en rad ypperliga skådespelare bort ett antal intressanta karaktärer i något som mest liknar bildsatt radioteater.
Per Vesterlund