FILMRECENSIONER

Hairspray
Regi: Adam Shankman
Premiär: 19 oktober på SF
3/5

Dröm-fabrikens åter-vinnings-system måtte jobba på högvarv. De uteblivna framgångarna för den livlösa The Producers, efter Mel Brooks Det våras för Hitler, avskräckte tydligen inte eftersom man nu filmatiserar Broadwaymusikaler som baserats på filmer allt flitigare. Så filmatiseringen av musikalen som bygger på smaklöshetens kung John Waters allra snällaste film var väntad och frågan är om inte denna tredje inkarnation klär berättelsen i dess allra mest passande skrud. Här snurrar nämligen allt kring musik och film, eller åtminstone tv.
1962 i Baltimore är allas blickar fästa på dansshowen Corny Collins Show där de snajdigaste ungdomarna får visa upp sig. För den gladlynta rultan Tracy Turnblad skulle det betyda allt att vara med och dansa, men hur bra hon än stuffar är det inte alla som tycker att knubbisar passar i rutan. Nykomlingen Nikki Blonsky spelar Tracy med glittrande ögon och ett leende som går från öra till öra. Hon är bara för mycket av allting, precis som den klämkäcka filmen, och märkligt nog kapitulerar man raskt inför bägge.
Graden av uppskattning lär dock bero på hur mycket man gillar sång som dialog, pastischer i pastell och, inte minst, om man står ut med John Travolta som Tracys feta mamma Edna. I originalet från 1988 skänkte den magnifika Divine en värdighet till transvestitrollen. Travolta flamsar istället omkring med fetdräkt och titta-på-mig-trix, samtidigt som han vill att vi ska ta figuren på allvar. De flesta av hans scener segar till anrättningen betydligt.
Annars saknas sannerligen inte fart. Högenergiska musikalnummer avlöser varandra i sånt furiöst tempo att man knappt hinner hämta andan. Som regissör har Adam Shankman saknat udd (tidigare var den lama Bröllopsfixaren hans bästa film), men hans gedigna erfarenhet som koreograf och dansare ger filmen en gammal god musikalkänsla. En hyperproffsig birollsensemble sätter storstjärnorna på plats. Allra starkast lyser vanvettigt begåvade Elijah Kelley som Seaweed och obetalbart stilfulle James Marsden (så stel som Cyclops i X-Men) som tv-värden Corny Collins.
Denna oskuldsfulla version av Hairspray är klassiskt glättig och insmickrande. Kanhända slår det då och då över i en könlöshet som John Waters inte skulle kännas vid, men i färgsprakande musikaler har inte alltid rum för syrlig ironi eller subversiva provokationer. Här är det musikalsång och dans som gäller och det är svårt att stå emot när det bjuds på i så här stora lass av yppersta klass.
Christoffer Olofsson

Curse of the Golden Flower
Regi: Zhang Yimou
(Premiär 19/10 på Royal)
4/5

Zhang Yimou har blivit ett riktigt stort namn inom filmens värld med filmer som Vikarien, Hero och Flying Daggers på meritlistan. Det är därför inte helt utan förväntningar man ser hans nya film Curse of the Golden Flower med Gong Li och Chow Yun-Fat i huvudrollerna.
Filmen är på många sätt lik Hero och Flying Daggers både till formen och ämnet. Den här gången är dock tempot betydligt lägre och de snygga koreograferade stridsscenerna tyvärr mer nedtonade än tidigare. Curse of the Golden Flower är mer av ett kammardrama och handlar om den kejserliga familjen under Tang-dynastin i Kina för mer än tusen år sedan. Familjen plågas av stora inre stridigheter. Makten har korrumperat familjens medlemmar till den grad att de inte längre håller varandra främst.
Till en början är filmen väldigt långsam. Till stämningsfull filmisk körmusik får vi se familjens ritualer i vardagen. Det är inte förrän senare under filmen som intrigerna börjar komma upp till ytan, och då höjs också tempot avsevärt. Som vanligt kan också några storslagna stridscener utlovas, även om de inte är riktigt lika estetiskt njutbara som i ovan nämnda filmer.
Yimou lyckas till slut få ihop det till en intressant och spännande film om makt, svek och hat. Den långsamma inledningen och det rafflande slutet kompletterar varandra och filmen är snygg, välspelad, stämningsfull och tänkvärd. Allt sammantaget en av de större bioupplevelserna i år.
Niclas Gillberg

Bluffen
Regi: Lasse Hallström
Royal
3/5

När Martin Scorsese härom året skrev Howard Hughes biografi i filmen Aviator var det en stor amerikansk tragedi vi såg. Kanske en sådan tragedi som Clifford Irving i början av sjuttiotalet ville skriva (och skrev) med utgångspunkt i samme persons liv. Irving gjorde bara ett misstag, han hävdade att hans bok var auktoriserad av föremålet själv - en lögn som kostade honom både ära och redlighet.
Lasse Hallström är inte Martin Scorsese. Det är intressant hur den store Hughes på så kort tid ger upphov till två så sinsemellan olika filmatiseringar. Där Scorsese gör en excessfylld och tung tragedi har vi här en lätt och nedtonad skälmkomedi. Det var länge sedan Hallström lät ett filmmaterial så anpassas till hans kynne.
Bluffen är i många avseenden ett återvändande till sjuttiotalet. Dels tidsmässigt - skildringen av ett USA på randen till oljekris och Watergate är iscensatt på ett förbluffande otvunget sätt, både vad gäller motivval och tidstypisk filmestetik. Här finns dock samtidigt en hallströmsk biografi att ta fasta på. Berättelsen om Irving (Richard Gere) och hans vapendragare och researcher Dick Suskind (Alfred Molina) är som kalkerade på Hallströms sjuttiotalistiska svenska stjänduo Magnus och Brasse. Samma omaka kompisrelation, samma motsättning mellan slipad gamäng och naiv klumpeduns.
Det är självfallet Gere som är den slipade gamängen, och det är också i förhållande till honom som Hallström tappar lite fokus. Det handlar inte bara om hur en skickligt iscensatt bluff lyckas lura förläggarhuset McGraw-Hill att betala ut hundratusentals dollar i förskott. Bluffen är också en film där konst och livslögn sätts i relation till varandra i en misslyckad författares sammanfallande psyke.
Dessa mer tragiska aspekter av denna historia ur det levande livet finns manifesta i berättelsen, men det är som om Hallström inte riktigt vill berätta om dem. Exempelvis faller skildringen av Irvings äktenskap med konstnärinnan Edith (Marcia Gay Harden) lite, Ömsom är hon en i gänget, ömsom är hon det bittra offret för makens komplott. Lasse Hallström verkar gilla skrönor och har modellerat Bluffen utifrån denna förkärlek. Det räcker ganska långt så, detta är hans bästa film på länge.
Per Vesterlund