FILMRECENSIONER

Min brors flickvän
Regi: Peter Hedges
SF
3/5

En romantisk komedi kan vara som en varm filt, kvävande och klibbig - eller trygg och vilsamt skön, om man nu är på det humöret. Ingen modern filmtyp följer en så strikt mall och ofta så krampaktigt. Alla vet vi vad vi vill ha från en romantisk komedi men ändå är det inte alltid vi får det. För hur receptbaserad den här sortens filmer än är så är de ingen lätt match att sno ihop. Alltid är det någon ingrediens som skär sig med en annan eller så blir soppan bara aningen för smaklös.
Då kan man vara tacksam för Peter Hedges variation på slitet tema. Det är inte fråga om någon nydaning, i den här genren är det sällan någon som förhäver sig i den riktningen. Ingen inblandad i Min brors flickvän inbillar sig att de sysslar med annat än lättförglömlig bruksvara men ingen verkar heller ha gått in i projektet halvhjärtat. Det är rakt igenom snyggt, sött och alldeles lagom smart. Precis som vi vill ha det.
Mycket är vunnet redan med kärleksparet. På punkten där många andra filmer märkligt nog faller ihop som ett korthus hittar Steve Carell och Juliette Binoche verkligen rätt. Den finkänsliga dans som de gör kring varandra under filmens 90 minuter har en följsam spontanitet som överträffar alla förväntningar.
I filmen är Carell änkling - alla män med minsta ansvar för barnuppfostran och tvätt är det i amerikanska filmer - som i en bokaffär träffar Binoche och för första gången sedan hans fru gick bort får upp ögonen för en annan kvinna. Hon känner likadant men är dessvärre sen nyligen upptagen. Av vem får man veta på familjeträffen om man inte redan läst den svenska översättningen av originaltiteln Dan In Real Life.
Nu innehåller inte Min brors flickvän några större överraskningar som inte får avslöjas. Storyn är ett hopkok på både bättre och sämre filmer men regissör och manusförfattare Hedges och hans månghövdade ensemble vaskar gång efter annan fram små skiftningar av originalitet i materialet. Glädjande nog så används de avsevärda och skarpvässade komiska resurserna i det godas tjänst. Min brors flickvän går sällan i flåsighetens fälla och blir, trots sina förutsättningar, aldrig farsartad. Lite oväntat utvecklar den sig istället till en inkännande film med humor grundad i mänskligt beteende. Snällt, visst, men inte dumt alls.
Christoffer Olofsson

Things We Lost in the Fire
Regi: Susanne Bier
Filmstaden
3/5

Hollywood möter Dogma. Vad kan man vänta av Susanne Biers första film på amerikansk botten? Kan dansk innerlighet och gemytlighet överleva i en storproduktion? I sorgedramat Things We Lost in the Fire finns faktiskt många av de drag vi kunnat se hos Bier ända sedan debuten Freud flyttar hemifrån i början av nittiotalet. Sverige, Danmark eller USA - skilda kontexter till trots finns en konstant kärna av starka känslor och mustig familjeskildring i Biers filmer.
Ofta hotas familjerna hos Bier. Av sjukdom och död, eller av andra separationer och katastrofer. Här är den redan från början involverad i en sorgeprocess. Audrey (Halle Berry) har hastigt förlorat sin man och lämnats ensam med två barn. Makens bäste vän sedan barnsben, Jerry (Benicio Del Toro), har sjunkit in i ett djupt heroinmissbruk. Jerry har inte varit någon väl sedd gäst i villaidyllen. Nu bjuder dock Audrey in honom till sorgehuset. Varför? Dåligt samvete, botgöring, ett infall?
För att skapa en berättarvärdig historia. Här har vi kanske det bästa svaret. En sjaskig knarkare placerad i ett av Seattles bättre bostadsområden är självfallet ett upplägg som passar både filmens stjärnor och Susanne Bier som hand i handske. Här finns tillfällen till kulturkrockar, känslosamhet och uppträden. Dramaturgin kan turneras kring återfall och bättringar. Del Toro och Berry kan tacksamt excellera i både dråpliga och sentimentala scener. Två av Hollywoods melodramatiska nav - den hotade familjen och det sociala problemet - kan samsas. Att man sedan låter berätta att Jerry sin uteliggaroutfit till trots (måste en riktig junkie ständigt lyssna på Lou Reed?) inte är någon riktigt knarkare, utan en advokat som trillat dit på kokain och sedan halkat utför understryker bara hollywoodtematiken - även om det samtidigt gör historien mer svårsmält.
Trots klichéerna kring Jerry är detta en högst sevärd film. Berry och Del Toro fungerar väl och understöds av ett finstämt filmarbete. Musiken låter så civiliserad som den ska göra när filmer utspelas i Seattle eller på östkusten. Bilderna kryper ibland väl nära de bägge huvudpersonerna, något som i andra scener dock balanseras av ett rörligare och friskt kameraarbete som minner om Biers rötter i samtida dansk film.
Per Vesterlund

Necrobusiness
Regi: Fredrik von Krusenstjerna, Ryszard Solarz Monika Sieradzka.
Fyrisbiografen
3/5

I den polska staden Lodz utspelade sig en mycket makaber historia. Stadens begravningsbyråer och ambulansförare gick ihop för att tjäna så mycket pengar som möjligt på avlidna människor. Begravningsbyråerna mutade ambulansförarna för att få tips om personer som avlidit. Väl på plats lurade byråerna till sig det begravningsbidrag som de anhöriga skulle ha fått från staten genom att be dem skriva på ett kontrakt. Det hela blev så lönsamt att ambulansförarna till slut gick till sådana extremer att de bidrog till patienters död. Det värsta av allt i den här historien är att det hände i verkligheten.
När en av dramats huvudpersoner Skrzydlewski utsätts för ett mordförsök åker reportern Monika Sieradzka till Lodz för att nysta i vad som egentligen har hänt. Necrobusiness är en dokumentär som till form och dramaturgi påminner om grävande reportagejournalistik som t ex i Uppdrag Granskning, men med svart humor, ett mer brännande ämne och en helt annan konstnärlig ambition. Filmen har många goda poänger och är ofta sylvass i sin samhällskritik. Den berättar en historia om korruption och kapitalism i dess allra värsta form.
Necrobusiness lider dock av fundamentala brister. Det mest allvarliga är att nästan allt i filmen känns dramatiserat. Intervjuerna känns inövade eller återskapade vilket får till följd att filmen brister i närvarokänsla. Man börjar till slut fundera om det som berättas verkligen hänt på riktigt. Detta är ganska onödigt och gör filmen mindre övertygande.
Bortsett från bristerna så är Necrobusiness en spännande dokumentär med ett absurt ämne som bara det gör filmen klart sevärd.
Niclas Gillberg