FILMRECENSIONER

Nu eller aldrig
Regi: Rob Reiner
Premiär 25 april på SF
1/5

När en film inleds med Morgan Freemans pålitliga basröst så vet man att någon vill tuta i oss dagsens sanning. Som vanligt ska några uppbyggliga rader om hur det är att vara människa lotsa oss in i en lagom tänkvärd berättelse om manlig vänskap. Sällan har det väl klingat så falskt som i Rob Reiners provocerande komedi om två cancerpatienter som beslutar att leva loppan sin sista tid i livet.
Inte för att det är Freemans fel direkt. Visst kunde han ha skrivit in en våga-vägra-voiceover-klausul i kontraktet, eller ännu hellre skippat att spela ännu en roll i facket eftertänksam knegare som är långt visare än hans lott i livet ger sken av. Jack Nicholson har inte heller visat upp någon vidare variationsrikedom på sistone. Precis som vi är vana vid så spelar han med sina djävulsögonbryn och spottar spydigheter för att sedan se förvånad ut när folk tar illa upp. Ändå visar sig skådespelarnas stabila yrkesskicklighet vara den enda anledningen till att filmen över huvud taget kan noteras på någon betygskala.
Eländet tar ordentlig fart när det omaka paret lämnar sjukhuset och ger sig ut i världen för att bocka av saker på listan över sånt som bara måste hinnas med innan de trillar av pinn. Med all respekt för svårigheten att välja vad som är viktigt här i livet så är det inte så lite besvärande att se dessa prepubertala pensionärer lämna fru och familj för att hoppa fallskärm med sin nyfunne dödspolare eller med hysteriska skratt åka på safari ögonblicket efter katetern har sprungit läck som en fontän.
Osedvanligt klantig trickfilmning framför sevärdheter som kinesiska muren eller pyramiderna visar tydligt att Freeman och Nicholson aldrig har lämnat filmstudions trygga hägn, något som bara understryker filmens genomgripande förljugenhet. Det är svårt nog att bortse från den befängda utgångspunkten att dödssjuka patienter kan och bör bestiga Himalaya för att kunna dö nöjda, men vad som verkligen får en att vrida sig i biostolen är de känslomässiga och berättarmässiga jönsigheterna som går på parad genom hela filmen. Nu eller aldrig vill beröra med humoristiska tänkvärdheter men är plump och banal in i minsta detalj.
Vad som istället berör är att det är sådant här som Freeman, Nicholson och, inte minst, Rob Reiner, slösar sina talanger på nu för tiden. Reiner inledde sin regibana med ett pärlband av 80-talsklassiker som Spinal Tap, Stand by Me och Princess Bride, men har inte riktigt hittat formen sedan dess. I det här skamlösa lågvattenmärket är den mer avlägsen än någonsin.
Christoffer Olofsson

Be Kind Rewind
Regi: Michel Gondry
Filmstaden
3/5

Det är en briljant idé som Michel Gondry utgått från i sin senaste film. En sjaskig videobutik med billiga VHS-utgåvor utsätts för en katastrof. Alla band avmagnetiseras av misstag. Ägaren är bortrest för att hemligen rekognoscera inför övergången till DVD. Vad göra? Ställföreträdaren Mike (Mos Def) och hans kompis Jerry (Jack Black) hittar snabbt konceptet när en stamkund kräver att få hyra Ghostbusters inom ett dygn - man spelar in en egen version.
Berättelsen om hur ett nytt vinnande audiovisuellt koncept ser dagens ljus i en liten håla i New Jersey (var annars?) är naturligtvis en hejdlös utgångspunkt för en metafilm. Här kan mediehistoriska kopplingar till den filmiska barndomens trollkarl Méliès (som alltmer framstår som en förebild för Gondry) göras, likväl som paralleller till amatöristiska lekar på dagens YouTube ju finns. Filmhistorien dras baklänges: mellan sekelskiftet 1900 och 2008 regerade en parentes av storskalig centraliserad filmindustri, nu utmanad av lokala och tillfälliga alternativ.
Jerry och Mike gör tillsammans med sin kvinnliga stjärna Alma (Melonie Diaz), som de hittar på kemtvätten, en lustfylld resa genom de senaste årens populärfilm. Precis som i tidigare filmer av Gondry möter vi kulisser av papp och plast, och får se de mest simpla filmtrick imitera vår tids digitala magi. Våra hjältar klär ut sig till animerade disneyfigurer, imiterar kampsportsthriller eller iscensätter Kubricks 2001 på en bilskrot.
En kärleksförklaring till filmen parad med en feelgood-story där det småskaliga hyllas. Vad mer kan önskas? Att det ändå inte blir mer än en halv seger för Gondry bottnar faktiskt mest i storyn. Att ironisera över filmindustrin och dess klichéer genom att tillgripa en av dess käraste scripts - svaga segrar över starka, gammalt vinner över nytt - må vara sympatiskt men känns lite billigt mätt mot det annars häftiga upplägget. Mest roar enskildheterna, och en samling amatöristiska filmparodier förmår kanske inte bära en hel film fullt ut.
Per Vesterlund

Drillbit Taylor
Regi: Steven Brill
Premiär 25 april på SF
1/5

Tonårspojkarna Ryan och Wade ska börja high school och i deras värld finns inget läskigare. Redan första dagen blir de offer för två äldre elevers trakasserier. I jakt på en lösning på problemet kommer de på den briljanta idén att hyra in en livvakt. Tyvärr har de dock inte så mycket pengar så den enda som kan tänka sig att åta sig uppdraget är Drillbit Taylor. Han påstår sig vara tränad i den amerikanska armén, men är i själva verket hemlös och har inte alls den kompetens som krävs.
Detta är grundhistorien i denna högst mediokra high schoolkomedi. Det minsta man borde kunna kräva av en komedi av det här slaget är att den ska vara rolig. Redan där misslyckas filmen. Det finns ett par tillfällen som bjuder till skratt, men merparten av skämten faller platt.
Det är oklart vilken målgrupp Drillbit Taylor riktar sig till. Möjligen är det pojkar i tonåren, men frågan är om den ens fungerar för dem. Filmen är väldigt grabbig och visar upp en högst tveksam moral. Budskapet att man ska ge tillbaka med samma medel som mobbaren känns inte helt genomtänkt. Filmen lyckas inte heller hitta balansen mellan det komiska och ämnen som är mer allvarliga. Här finns många allvarliga ämnen nära till hands, som mobbing och orättvisor i samhället. Istället för att ta tillvara på detta skämtas det allvarliga bort vilket ibland nästan blir osmakligt.
Med undantag för stundtals bra skådespelarinsatser av Troy Gentile och Nate Hartley som spelar de två pojkarna och Owen Wilson som spelar Drillbit är den här filmen ett sådant bottennapp att den inte kan rekommenderas till någon.
Niclas Gillberg