Fascinerande osannolikt
Ungerns olympiska simframgångar i Barcelona 1992 slutade med en skandal. Landslagets ledare György Zemplenyi rymde efter tävlingarna med en stor del av simförbundets tillgångar och efterlystes av Interpol. Några år senare dyker en mystisk ärkebiskop från Vatikanstaten upp i Malmö. Han strör pengar omkring sig och gör sig ett namn i stadens restaurangliv.
Åsa Blancks och Johan Palmgrens långfilmslånga dokumentär berättar en historia som både känns kittlande osannolik och märkligt otidsenlig. I Bedragaren kombineras myten om den klassiske äventyraren med sjuklig mytomani och sjaskiga skumraskaffärer. Mr Z (som Zemplenyi kallas) lyckas byta bransch med en frekvens som framstår som förvånansvärd i vår högt specialiserade samtid. Här har vi en man som handlar med konst och diamanter, som tränar elitsimmare utan att vara simkunnig och utövar sitt falska prästerskap med katolska attiraljer av butterickssnitt - och går iland med det.
Förklaringen ligger i offren. Bedragaren är inte så mycket en film om en fascinerande person som en betraktelse över de som låtit sig luras. Girighet och godtrogenhet är givetvis förklaringar som florerar i filmen, men främst verkar Mr Z ha varit en man, som med sin excentriska och exotiska identitet, besuttit en förbluffande attraktionskraft. Det är påfallande ofta med gott humör som hans före detta kompanjoner och vänner runt om i världen minns honom.
Filmen presenteras som en dokumentär thriller. Spänningsmomenten må vara få, men filmarnas jakt efter den märklige man som lurat 15 malmöbor på tusentals kronor är medryckande. Blanck och Palmgren har sinne för udda miljöer och färgstarka figurer - det visade de inte minst i skolfilmen Vikarien förra året.
Där fanns också ett underliggande ärende. Bedragaren är i högre grad en skröna, fast fortfarande från verkligheten. Och det är väl också det som är den allra största behållningen med filmen. Att den fantastiska hemvideon, där en katolsk ärkebiskop iklädd solglasögon viger ett skånskt par, en gång spelats in på fullaste allvar, och att det ungerska simlaget faktiskt en gång tränades av en nattklubbsägare med skräck för vatten.
