Grön våg i miniformat

Stressade av hetsen och rotlösheten i storstaden beslutar sig tre filmarbetare för att söka sig till sina norrbottniska hemtrakter. Deras längtan efter landsbygdens stillhet är mer än bara ett försök att återerövra barndomens trygga hägn. Det här filmteamet har ambitioner som är både mer högtflygande och djuplodande än så. De vill bygga koja och prata träd. Och filma sig själva under tiden. Som vanligt när Jonas Selberg Augustsén är i farten blir resultatet oberäkneligt, fullständigt egensinnigt och djupt underhållande.
Kojan i fråga är egentligen mer en stuga som ska förläggas 14 meter upp i en tall, med magnifik utsikt över en vacker älvdal. Projektet blir att snickra ihop den över en sommar, alltmedan fotograf, ljudtekniker och regissör filosoferar kring byggteknik och livets stora frågor. Med sitt unika temperament har Selberg tidigare uppmärksammats för sina gränsöverskridande Kalven och friheten och Processen som tillhör de bästa och roligaste kortdokumentärerna på senare år. Många av deras kvaliteter återfinns här, inte minst detta med det lilla ämnet som tar över en hel film och blir stort. I Trädälskaren blir spelet mellan ytterligheterna till en spännande växelverkan mellan de specifikt konkreta aspekterna av projektet att bygga koja och de mer abstrakta funderingarna kring människans relation till träd och natur.
Ett kärt återseende är förstås också Selbergs djärva förhållningssätt till det dokumentära. Det inleds med en självreflexiv utvikning kring filmens egen konstruktion som fungerar lika bra som estetisk programförklaring som den är känga åt dokumentärdogmatiskt håll. Efter det funderar man inte så mycket över autenciteten i det hela. För trots att filmen emellanåt valsar rätt huvudlöst kring den laddade brytpunkten mellan fiktivt och dokumentärt berättande så är tilltalet så personligt att det närmast upplöser gränsen däremellan. Frågan om polisen faktiskt råkade åka förbi när de skjutsade den där långa plankan på alltför kort släp eller om filmteamet verkligen gör allt byggande på egen hand blir liksom ovidkommande. När Selberg bjuder upp till dokumentärdans så är man för underhållen för att bry sig om var han sätter ned fötterna någonstans.
Till skillnad från de tidiga kortfilmerna är det inte bara filmarna som lägger ut texten i Trädälskaren. För att gå till botten med trädets historiska och symboliska roll har man bjudit in en stjärnuppställning av moderna tänkare. Bland teologer och ärkebiskopar syns författaren Göran Greider, trendanalytikern Cay Bond och genusforskaren Anja Hirdman. Det är ett dokumentärt grepp av traditionellt snitt som kanske inte går helt på djupet, men som ändå fungerar oväntat bra tillsammans med filmens anarkistiska läggning.
Även på andra ställen samspelar till synes disparata element fint i denna välbalanserade film. Så fort den humoristiska självbespeglingen hotar att ta överhanden så dyker det upp en sällsynt välfångad scen av mänsklig värme eller en träffsäker skildring av ett allmängiltigt känslotillstånd. Det kan vara stelt kallprat om kojprojektet på fest, varenda scen med farmor, eller bara den tjänstemannamässiga bussigheten i samtal med Byggnadsnämnden när det visar sig att kojor inte omfattas av regelverket. I ena stunden är Trädälskaren riktigt rolig, i andra berörande på allvar. Hela tiden är den bedårande i sin lekfullhet.