Anders Björck inpå livet
Kinchen heter en underbar kortdokumentär som guldbaggenominerades för ett par år sedan. I den följer den unge filmaren Måns Månsson sportkommentatorn Lasse Kinch utanför tv-studion under hockey-VM i Tjeckien 2004. Med svartvitt grovkorniga bilder och dunkelt ljus skapas vemodig vardagspoesi i en ömsint och stilla humoristisk skildring av livet vid sidan av.
Debuten i långfilmsformat går i samma anda men är ett långt ambitiösare projekt. Under ett års tid har Månsson filmat Uppsalas landshövding Anders Björck genom representation och ceremonier, inte minst det uppmärksammade firandet av Linné. Filmen dröjer sig inte kvar vid högtidligheterna utan koncentrerar sig på vardagsbestyren kring de ceremoniella pråligheterna. Jag ser på en sekund när något inte stämmer utbrister Björck lättad, när han efter grundlig genomgång lyckas sätta fingret på de logistiska bristerna i tidsschemat för de kungliga gästerna. Likt sin föregångare genomsyras H:r Landshövding av en mild ironi och är till lika delar kritik av ett gammalmodigt ämbete och hyllning till vardaglig yrkesstolthet.
Den strikt observerande dokumentärmetoden utan intervjuer, iscensättningar eller berättarröst, är som klippt och skuren för den här sortens sociologiska undersökningar. Föremålet för studien är också väl avpassat för filmarens inställning till sitt ämne. Bakom stel formalia tittar djupt mänskliga beteenden och andra nyckfullheter fram. Månsson hämtar tydlig inspiration från 60-talets registrerande dokumentärtradition och möjligen går han till överdrift i sin förtjusning i de formmässiga kraven hos den uttalade förebilden cinéma vérité. Det blir någon lång tagning utan udd för mycket och ibland känns både symbolspråk och de svartvita bilderna i skumraskljus mer ansträngda än poetiska. Ett onödigt flörtande med pastischen, kan tyckas. Det är tveksamt om det finns en poäng i att skildra en anakronistisk uttrycksform med en annan.
Likafullt erbjuder filmen, just genom sitt förhållningssätt, så mycket detaljer och närvarokänsla. Man kommer faktiskt Anders Björck snuddande nära även om det inte är på det förutsägbara utlämnande viset. Dessutom innehåller H:r Landshövdingen mängd rätt så obetalbara scener. Som när landshövdingen stelt leende avrundar en rörande skakig invigning vid Linnés Hammarby med att inför publik så frön i en åkerlänga som aldrig tycks vilja ta slut. Eller bara när man får sitta med som en fluga på väggen under länsrådsmötena och höra jämförandet av kalenderanteckningar. Liksom med en hel del i H:r Landshövding är det mycket roligare än vad det låter.
