Mycket närvaro

Tidigare i år tävlade Ruben Östlunds nya film De ofrivilliga på festivalen i Cannes. Det är oftast ett privilegium för de allra största, och det här kan inte ses som ett undantag. Ruben Östlund är utan tvekan en av Sveriges skickligaste och mest spännande regissörer.
Han började sin filmkarriär med att göra skid- och snowboardfilmer som tex Free Radicals för drygt tio år sedan. Efter det har han hunnit med att nomineras till Guldbagge för både bästa dokumentärfilm för Låt dom andra sköta kärleken och bästa kortfilm för Scen nr: 6882 ur mitt liv. 2004 gjorde han debut som långfilmsregissör med den egensinniga Gitarrmongot och nu har alltså hans andra långfilm premiär på svenska biografer.
Östlunds långfilmer är spelfilmer med en påtaglig dokumentär känsla. I De ofrivilliga berättar han fem parallella historier som utspelar sig i ett samtida Sverige. Historierna vävs inte direkt samman men de samspelar dramaturgiskt och har gemensamma teman. Det handlar mycket om hur vi människor fungerar i grupp, om vår passivitet i svåra situationer och om vilka ödesdigra konsekvenser det kan få att stå upp för sin åsikt och våga gå emot gruppen.
De ofrivilliga är nästan genomgående filmad med orörlig kamera som ofta på avstånd registrerar händelserna i varje scen. Alla detaljer är fullt synliga och det är upp till åskådaren att själv avgöra vad som är av intresse. Här berättar varje bild mer än i en traditionellt gjord film vilket kräver lite mer av åskådaren. Detta i kombination med den dokumentära känslan och höga igenkänningsfaktorn ger en nästan oöverträffad närvarokänsla och gör att filmen känns minst lika verklighetstrogen som en dokumentärfilm.
Med ovanlig känsla för detaljer porträtterar Ruben Östlund det svenska samhället på ett enastående och känsligt sätt. Det är inte en särskilt ljus bild av dagens Sverige som han ger oss men den känns mer äkta än det mesta man har sett på film.