Mycket närvaro i franskt drama

Den franska filmen Couscous handlar om Slimane som för många år sedan invandrat till Frankrike och byggt upp ett nytt liv med fru och barn i det nya landet. Slimane har blivit till åren och nu börjar det gå utför. Han är inte längre gift och han har just förlorat jobbet. Hans lösning blir att försöka starta en restaurang på en gammal båt. Det visar sig dock vara svårt att ta sig fram i den franska byråkratin, men med god hjälp av familjen och styvdottern från sitt nuvarande förhållande tror han sig kunna föra projektet i hamn.
Abdellatif Kechiche tycks vara en utmärkt regissör med känsla för sitt arbete, vilket gör att de flesta av scenerna har mycket hög närvarokänsla. Men trots det ger filmen ett ganska osäkert intryck. Det skulle behövas ett tydligare fokus då det är oklart vad man egentligen vill säga. Det är faktiskt lite överraskande att Couscous tog hem de flesta av de stora priserna på franska filmgalan César tidigare i år och vann mängder av priser på förra årets filmfestival i Venedig.
Ett stort problem med filmen är att den försöker berätta om för många karaktärer. Det gör att det blir lite rörigt och får effekten att filmen saknar en riktig fördjupning. Och detta trots att den är mer än två och en halv timme lång. Det är egentligen bara styvdottern Hym som man kommer riktigt nära. Detta mycket tack vare att hennes roll är så välskriven och välspelad av den unga skådespelerskan Hafsia Herzi.
Trots många brister är Couscous en sevärd film med en sympatisk ton. Det är sällsynt att filmer om invandring ger en så nyanserad bild av människorna och situationen de befinner sig i. Det hade bara behövts aningen större skärpa och struktur för att filmen skulle bli riktigt bra.