Ensamhet som griper och berör

Av någon anledning har femtiotalet kommit att bli den optimala historiska fonden att skildra förljugen tomhet mot. Kanske beror det på den uppenbart idylliserande självbild som uppfyllde efterkrigstidens Västvärld. Detta samtidigt som både ett kallt krigs kapprustning och en brutal kamp om koloniernas frigörelse pågick. Kanske beror det också på att tiden lämnat efter sig så anslående mediala avtryck av den yta som skylde. Reklam som i grälla färger visade upp en ny konsumtionskultur. Filmmelodramer som med samma estetiska tilltal berättade om det moderna familjelivets välsignelser.
Ofta kunde en dubbelhet skönjas redan i femtiotalets hollywoodmelodram. En medvetet ironisk hållning inför den föreskrivna harmonin. När Sam Mendes i Revolutionary Road tar oss tillbaka till 1955 i sin filmatisering av Richard Yates roman från 1961 med samma namn, är det med uppenbar skuld till dessa sorgkantade familjedramer från tiden. Huvudpersonen Frank Wheeler (Leonardo DiCaprio) har kört fast. Förstadsidyllen i Connecticut är ett fängelse och marknadsföringsjobbet inne på Manhattan är en tröstlös grottekvarn. Hustrun April (Kate Winslet) upplever samma leda.
Medicinen är att bryta upp. På Aprils förslag planeras en flytt till Paris. Frank ska få söka efter sig själv medan hon tar jobb som välbetald ambassadsekreterare. Rollbyte och miljöombyte i ett. Plötsligt leker livet. En väg ut ur det Frank ser som en hopplös tomhet kanske ändå finns?
Självfallet dyker problem upp. Revolutionary Road är en tragedi som pendlar mellan melodrama och ödesdrama. Den bitande tonen i förlagans skoningslösa avslöjande av paret Wheelers själbedrägeri är borta. I Yates roman framstår den pretentiösa parisplanen som det yttersta symtomet på tomheten. I Mendes version är det snarare tvärtom, det är vågstycket att ställa krav på tillvaron som är vägen ut. En återanknytning till hans genombrott American Beauty, där instängt förortsliv och hotad manlighet var lika centralt som här.
Där fanns dock också vassa kanter och elakhet. Här regerar sorgen. Kanske har bristen på cynism att göra med avståndet i tid - det är svårt att para ironi med den ofrånkomliga nostalgi som femtiotalet idag bär med sig. Ett annat problem med Mendes filmatisering är att Winslet och DiCaprio bär med sig lite för mycket stjärnstatus och auktoritet in i sina roller för att till fullo gestalta den illusoriska skenvärld som paret Wheeler snärjer in sig i. Ändå, en snygg och fängslande sorgesång om amerikansk ensamhet som griper och berör.