Anonymt personporträtt
En gång i tiden var statyn det gängse sättet att i offentligheten ge politiskt betydelsefulla personer storslagen visualisering. Monument var en central del i formerandet av nationalstaterna under framför allt förrförra seklet. Kanske kan man säga att filmen under 1900-talet i viss mån tar över denna roll. Stora män (oftare än kvinnor) har ofta fått stora filmiska biografier. Inte sällan med nationalistiska förtecken.
Che - Argentinaren av Steven Soderbergh följer inte mönstren för denna genre särskilt väl. Där filmbiografier ofta är närmast övertydliga expositioner av resan från vagga till grav, där privata och professionella dygder eller odygder presenteras, får vi i första delen av denna bio-pic en ganska diffus bild av huvudpersonen. Lite på chans kastas vi in i ett sobert medelklasshem i Mexico City 1955. En ung argentinsk läkare presenteras för kubanske revoltledaren Fidel Castro. Några förströdda scener från en middagskonversation om förtrycket på ön bryts raskt av att man börjar mobilisera på plats.
Varför denne Ernesto Guevara ansluter sig till revolutionen får vi inte veta. Intet heller om hans bakgrund - mer än yrke och nationalitet. Nu är det ju å andra sidan ingen anonym person vi talar om. Bilderna från Kubas djungler anknyter med all tydlighet till ikonen Che. Benicio Del Toro är kusligt lik förlagan.
Om man fiktionen till trots skulle tala dokumentärfilmsspråk kunde man kalla Che - Argentinaren observationell. Här lämnas mycket till åskådaren att fylla i. Dialogen ger en del nycklar, även om den ofta består i autenticitetssträvande snapshots från till synes slumpmässigt utvalda nedslag i gerillans vardag. En ram ges av utdrag från Guevaras skrifter om gerillakrigföring, och i en inklippt intervju från 1964 där han får berätta om revolutionen. Ibland drar både formspråk och struktur tankarna till reality-tv. Vi följer en grupp på ett hopplöst uppdrag, kameran skakar och berättelsen bryts då och då av huvudpersonernas retrospektiva kommentarer kring skeendet.
Kanske är formen ett sätt att försöka neutralisera stoffet. I berättelsen om marschen mot Havanna finns ju en politisk realitet som kan ses som både brutal och kontroversiell. En gång i tiden var detta en berättelse som omfattades av en heroisk aura. Därom vittnar väl inte minst alla reproduktioner av den baskerkrönte Che Guevara. Att tiderna förändrats kanske allra tydligast illustreras i Soderberghs uppenbara ovilja att omgärda huvudpersonen med några tydliga värderingar. Kanske har argumenten fått vila till del två.
