Ännu en slätstruken Norgehistoria
Utomjordingen Kainan (som dock ser ut som en människa) kraschlandar med sitt rymdskepp i en vikingaby i Norge 709 e.Kr. Han tillfångatas av byborna och anklagas för att ha utrotat alla människor i grannbyn. Kainan förklarar att han är oskyldig och att förödelsen orsakats av Moorwen, ett bestialiskt monster. Så småningom visar det sig att han har rätt och en kamp inleds mot odjuret som snart även visar sig ha förstärkning.
Outlander är en äventyrsfilm som flirtar med både science fiction och fantasy. Filmen är ett potpurri av teman typiska i verk av J.R.R. Tolkien, David Eddings och Robert Jordan. Bitvis är den underhållande och framför allt miljöerna och vanorna i den norska vikingabyn är engagerande. Dessvärre är genomförandet halvhjärtat på varje punkt. Manuset skildrar en historia som är rätt uttjatad. Skådespeleriet är, med undantag av John Hurt i rollen som Rothgar, blekt och huvudrollsinnehavaren James Caviezel har helt enkelt för mycket ångest i ögonen för att framstå som en trovärdig hjälte. I The Passion of the Christ var rollen som Jesus klippt och skuren för hans sorgliga ögon och mjuka röst. Här blir det problematiskt. Någon regi är det inte heller att tala om. Howard McCains CV är inte särskilt imponerande och han lär inte få sitt genombrott än på ett tag.
Nu ska man ju helst undvika att skriva om den film som Outlander borde ha varit, men det är faktiskt lite svårt att låta bli. Exempelvis kunde ju vikingalivet och de dagliga rutinerna presenterats utförligare, monstren kunde ha sett trovärdigare, eller i alla fall bättre ut och musiken kunde ha varit betydligt mer återhållsam och originell än de traditionella hollywoodstråkar som hela tiden smetar ut bilderna. Filmen är djupt orytmisk och stundtals seg och striderna mot Moorwen får emellanåt en komisk splatterkaraktär.
Frågan är om det kommer gå att göra något vettigt i den här genren efter Sagan om ringen-trilogin. Outlander sällar sig till samlingen misslyckade Ringen-kopior.
