IQ-befriad effektorgie
Fyra tjugoplussare besöker en racingbana när en av dem plötsligt börjar se en fruktansvärd händelsekedja av brutala olyckor. Mycket riktigt sker en våldsam olycka. Och ungefär i den andan fortsätter den fjärde Final Destination-filmen där konceptet liksom tidigare är att lura döden.
Jag vet inte varför någon fick för sig att uppfinna splatter. För kul är det inte. I alla fall inte när det saknas substans eller eftertanke i övrigt. Plankor, bilar, järnrör, tarmar, huvuden och köttslamsor flyger oavbrutet ut ur bioduken och själva 3D-effekten är verkligen påtaglig och stundtals häftig. Jag duckar snabbt när en korkskruv kommer flygande i en rasande fart och när racingbilarna flyger mot mig i biosalongens mörker. Men vad hjälper det när inget annat av mediets obligatoriska element är på plats?
Min teori om filmens tillkomst är följande: någon tänkte: låt oss ta Final Destination-idén och göra en 3D-film och strunta blankt i allt annat som en god film annars bör bestå av. Filmbolaget jublade och insåg att man kan tjäna enkla pengar på en riktig popcornrökare. Vips så uppstod The Final Destination 3D.
David R.Ellis som både upprörde och charmade en hel värld med Snakes on a Plane och som även regisserat den andra Final Destination-filmen verkar här ha tagit kafferast under alla tagningar för någon regi är det inte att tala om. Men värst är ändå skådespeleriet som är näst intill obefintligt.
3D-tekniken är mycket intressant och ett stort steg framåt för mediet. Samtidigt befarar jag att Hollywood börjar släppa vilket skräp som helst under sin nya, tredimensionella täckmantel. Denna gång blev resultatet katastrofalt och viss oro infinner sig för teknikens kvalitetskriterier.
Behöver ni se substantiell splatter rekommenderar jag Tarantinos senaste. Behöver ni en 3D-dos ordinerar jag Ice Age 3. Final Destination-idén har ägnats fyra misslyckade försök. Jag hoppas att liemannen får tag i eventuella planer som smids om ytterligare uppföljare och förgör dem för alltid.
