Katastrofalt storslagen
Det är ingen idé att vänta sig några subtiliteter i en film av Roland Emmerich. Apokalyps och amerikansk patriotism, gärna i förening, präglar ofta hans filmer. Inte minst drygt decenniegamla Independence Day gav - med sin berättelse om hur USA med presidenten i centrum räddar världen undan undergång - Emmerich en plats i rampljuset.
Det är dock inte bara tematiskt hans filmer står ut. Allra mest är de nog paradexempel på en estetik och strategi som präglat mycket av Hollywoods verksamhet allt sedan Spielbergs genombrott i slutet av 1970-talet. Det brukar kallas high-concept, och bygger på att filmer snarare behandlas som upplevelseindustri än som berättelser. Storyn ska vara tunn (helst rymmas på en A4) och effekterna utstuderade. Det är filmer gjorda för stora biografer, eller möjligen för hemmabioanläggningar av högre klass.
2012 är mer high-concept än det mesta jag sett. Konceptet är världens undergång. Modern vetenskap och gammal indianmyt (från Maya-riket) har kommit fram till samma sak. Den 21 december 2012 kommer solenergin att nå en sådan kraft att jordens yta eroderar och oceanerna svämmar över alla breddar. En afroamerikansk forskare (Chiwetel Ejofor) upptäcker och larmar, en frånskild författare och småbarnspappa (John Cusack) drabbas. Hur ska det gå?
Ofta är svaret på den frågan mer eller mindre givet i en sådan här film. Ibland kan katastroffilmer kryddas med konspirationer eller sociala problem. Sådana inslag finns även här, men Emmerichs kynne ligger mer åt det händelsemättade. Ibland laddat med en stor dos sentimentalitet. Tårar och stråkar avlöser mastodontscener där kända storstadslandskap som Los Angeles, Las Vegas och Washington går under. Däremellan avlossas också en och annan komisk one-liner. Skratt, spänning och sorg således.
Filmhistoriker brukar ibland söka filmens rötter i 1800-talets melodramteater och i nöjesfältets attraktioner. Sällan har väl detta mediets dubbla ursprung synts tydligare än i 2012.
