Generationsskifte i postapokalypsen

Bröderna Coens monumentala framgångar med ”No Country for Old Men” gjorde storverk för Cormac McCarthys status i Hollywood. Från att ha ansetts närmast omöjliga att filmatisera, har nu en efter en av hans romaner skyndsamt fått grönt ljus. Därmed inte sagt att ”Vägen” är något hastverk, tvärtom rör det sig här om en omsorgsfull filmatisering av svårbearbetat stoff. Så synd att man inte vågade löpa linan ut bara.
McCarthys kärvt brutalpoetiska prosa är svåröverförd till film och inte blir den mindre så genom avsaknaden av tydliga berättelser. ”No Country for Old Men”, med sina aggressivt filmiska thrillermoment, är ett undantag i det avseendet och ”Vägen” har åtminstone en tydlig utgångspunkt: den stora katastrofen.
Detaljer kring apokalypsen serveras vi inte, bara ett före och framförallt, ett efter. En far och hans son kämpar sig fram genom ett söndervittrat och ödelagt amerikanskt landskap. Tystnaden bryts bara av plötsliga attacker från de få överlevande, förråade och förvildade .

Ett kompakt mörker råder således, och John Hillcoat, tidigare mest känd för den australiensiska västernfilmen ”The Proposition”, som i sig var tydligt McCarthy-influerad, gör sitt bästa för att genomdriva det konsekvent. I rollen som sonen utsätts 12-årige Kodi Smit-McPhee för svåra prövningar och som skådespelare klarar han av dem med bibehållen värdighet. Fadern spelas av Viggo Mortenson med patenterad kompromisslöshet. Långsamt mejslar han fram ett porträtt av en, till kropp och själ, alltmer utmärglad individ. Vägen är en alltigenom iskallt hård, masonitgrå och ordentligt vacker dystopi att se på. nbsp; Därför svider det lite extra att några få felsteg får så avgörande följder för upplevelsen av filmen.
Några överflödigt färggranna återblickar bryter stämningen på ett vis som knappast är avsiktligt, men det går kanske att ha överseende med. Värre är det med filmmusiken av Nick Cave och Warren Ellis som ligger som en kvävande matta över hela iscensättningen. Där det hade behövts ekande tomrum tränger den sig på, stryker under och bankar in vad som redan syns på bild. Effekten blir sockersöt när känslorna bara ska antydas och ljusskimrande när hoppet bara ska glimra till. Det hade passat i en annan sorts film men för den här är det banaliserande och fullständigt förödande.

Vägen kunde ha blivit en stramt storslagen film på liv och död om en generation som lämnar över till en annan. Vad vi får i stället är en styckevis meningsfull och halvintensiv ”Mad Max bortom Tarkovskij-land”.